Jag har samma problem. Pratar inte om känsliga grejer med min man heller.

Så tyvärr har jag inget råd om saken.

Men om man vill prata om varför och hur osv…

Det är som om för min del att det är fullkomligt livsfarligt att prata om något som skulle kunna få mig till gråt. Jag verkligen hatar och vägrar gråta inför någon, även min man.

Vad som kommer fram i de situationerna är irritation och ilska från mig.

Jag har ju inga problem alls med att gråta, är inte rädd för att han ska dömma mig, jag skäms inte för vad jag tänker eller känner och det är väl det som gör det extra jobbigt, att inte veta vad det beror på..

Vad är det som gör att du inte vill gråta?

#2 När jag gråter så blir det väldigt känsligt på nåt sätt. Jag är också väldigt gråtmild. Dessutom orkar jag inte prata om jobbiga grejer även om jag nog skulle behöva. Jag lägger locket på, trycker ner till det inte finns i det medvetna längre.

Tycker att jag låter konstigt när jag gråter. Tycker mer det låter som ett vrål? Är rädd för att det aldrig tar slut. Ibland blir det så mycket att kräkreflexer sätter igång.

"Lipa inte nu igen" kan jag minnas från barndomen. Kanske är det det som påverkar. Jag vet inte.

#3 känner igen mig mycket i det du skriver.

Är också väldigt gråtmild och orkar inte prata om jobbiga saker.

Kan inte ens prata med min sambo, mamma eller närmsta vän om tex min sociala fobi, eller att jag mår dåligt :/

Har du provat att skriva brev? Det rekommenderas, jag tyckte det var jättejobbigt i början, men efterhand känns det inte lika jobbigt eller farligt längre. Plus att det är väldigt befriande att få dela sina bördor med någon annan. Jag är säker på att brevskrivandet har en stor del i att jag började må bättre, när hjärtat inte är lika tungt orkar man mer. Inte minst blir ens närmaste medvetna om vad som egentligen pågår i en och det är lättare för dem att hjälpa en.