Detta är jag
Jag är 19 år och har precis flyttat ensam till kalmar för att studera till lärare vilket är ganska ironiskt då jag avskyr att stå inför folk. Antar att jag hoppas att utbildningen ska ändra på det.
Så här är det, jag har alltid haft en hel del vänner men tja de har minskat något med åren eftersom jag och mina vänner gled ifrån varandra, mest för att jag jämt och ständigt tackar nej till saker. Tackade inte bara nej till fester osv. utan oxå till att bara va med kompisarna, oftast ljög jag om något i sista minuten och fick ångest efter det. Jag har alltid fått mina föräldrar att ringa om så bara för att beställa pizza (har fortfarande inte gjort det själv). En gång vägrade de ringa på en kanin jag ville köpa och efter någon timmes velande lyckades jag, darrade som ett asplöv hela tiden dock. Kunde inte hitta samma mod när jag skulle boka tid för att se på lägenheten utan lade på luren innan de hann svara.
Oftast bryr jag mig inte om saker om det betyder att jag måste ringa någon jag inte känner eller som jag bara känner yttligt. Jag brukar undvika att gå ut utan sällskap (vilket gör att jag de senaste dagarna suttit instängd i min lägenhet och kollat på tv). Nollningen har börjat och jag lyckades vara med första dagen men har sen inte fått migsjälv till att va med. Detta gör att jag missar chansen att lära känna mina klasskamrater bättre. Jag avskyr ångesten och skammen…….jag kan inte ens gå till lilla coop som ligger runt hörnet, däremot kan jag (nog) cykla en halvtimme för att komma till maxi, det är helt knäppt!
Värst kommer det att bli nät jag MÅSTE tvätta och därför tvingas gå ner till tvättcentralen………vet inte om jag fixar det:(
- Redigerat 2020-12-19 16:19 av Lia
Hoppas det går bra för dig i Kalmar.
Själv så studerade jag till arbetsterapeut i ett år men valde att hoppa av då det blev för jobbigt när jag inte hade någon nära vän i klassen + massa seminarium och redovisningar hela tiden. Slutade med att jag inte gick på gruppmöten, sket i seminarium och redovisningar. Detta ledde till osämja såklart..
Hoppas det går bättre för dig 
/Emma
Jag är inte en person som har lätt att få vänner så det känns oftast väldigt obehagligt att börja i en ny klass eller liknande där man inte känner en ända person. De första dagarna i skolan såg jag de andra komma närmare varandra osv. men jag var fortfarande själv. Är fortfarande själv sådär efter skoltid och så men har börjat lära känna några andra tjejer rätt bra, hoppas det vänder snart har gett mig sjutton på att övervinna migsjälv om man säger så, göra saker jag aldrig vågat tidigare osv.
Oj vad jag känner igen mig från min egen nollningsperiod för några år sedan (också andra utbildningen). Försökte socialisera ett par dagar fick massa telefonnummer.
Sen fick jag för mig saker om vad andra tänkte, kände och hur jag uppfattades. Jag svarade inte på deras samtal när de ringde. Tänkte ringa dem ett par veckor senare men då var det ju "försent"… Väntar ju alltid på det perfekta tillfället, det som aldrig kommer.
Har hänt några ggr att folk ringt mig efter grupparbeten och sånt men jag har inte vågat svara mer än en gång. Vilket resulterade i en öl. Sen svarade jag inte nästa gång hon ringde. Även om hon va astrevlig.
Folket slutar ju ringa efter första året typ. Tänk på det och tvinga dig att hänga med på så mycket du bara kan, även om det känns tufft.
Lätt för mig att säga, som sitter här tredje året och känner inte en endaste människa privat längre. Hade iofs en "kompis" här i Malmö innan sommaren som jag kunde träffa ibland. Fast jag slutade ju svara när han ringde också.
Oj vad jag pladdrar och pladdrar, blablabla.
Buhu 
, vad synd det är om mig. Haha!
Ville egentligen bara säga att du är i gott sällskap iaf!
Det kommer du att Fixa…..
MvH Bo
Starta ny diskussion