Ja jag har berättat det för både vänner och familj, är normalt sett en ganska öppen och social person i de perioder som jag mår bra och då reagerar folk när jag helt plötsligt bara försvinner och slutar svara i telefon, mm så jag har valt att vara öppen om min socialfobi. Den är ju dessutom lite svår att inte upptäcka då jag som sagt inte klarar av någon social kontakt alls då jag mår som sämst.

Mina vänner och familj vet. Soc vet och skolan jag går på vet. Tycker det känns bäst så det förstår vad som händer när jag får mina ångest attacker.

Min man vet och jag har försökt att säga det till mina barn men dom är nog försmå att fatta. Visserligen är den äldsta 9 år men när jag berättade hade hon inte fyllt 8 än och efter det har jag inte berättat det för barnen igen.

Vet inte om resten av min familj vet.

#0 Måste bara fråga hur du kan hålla det hemligt för din sambo? Han måste väl märka???

Jo han kanske har förstått att jag har Social fobi eller så tror han bara att jag är ovanligt blyg. Finns ju de som inte vet att Social fobi finns.

Ja jag tror att tror att du är blyg bara. Ni kanske inte gör så mycket utomhus med andra i normala fall såsom vi gör. Vi är hemma hela tiden och handlar men inte har vi vänner vi går till eller festar så det syns inte på mig att jag lider. Kan det vara så för dig med?

Mjo, det är nog så för mig att det inte syns.

Lider med dig.

Har försökt prata med mamma och pappa om det men de avfärdar det med "sådan är inte du", förståeligt med tanke på att de inte ser hela bilden. 

Min sambo vet, han är socialfobiker han med, så det är ganska skönt (men vissa saker blir jobbigt i ett förhållande med TVÅ socialfobiker, det blir inte mycket gjort…) för då har han ju större förståelse. Han är diagnosticerad med fobisk/undvikande personlighetsstörning och jag med Social fobi, detta kommer dock att bytas ut till samma som min sambos när jag fyllt 18år.

Min sambo och min familj vet om det. Vill inte att andra ska veta, tror det kan vara svårt att förstå för vissa människor hur det faktiskt är att leva med Social fobi.

Jag har försökt att prata med min familj om mina problem hela mitt liv men de har bara sagt till mig att det är löjligheter trots att min mors sida av familjen lider av Social fobi.

Jag har berättat för sambon hur jag känner och hur det är för mig och han försöker att hjälpa mig jätte mycket.

Det är ju typiskt, ju friskare jag blivit, desto mer öppen har jag blivit med, nu pratar jag ganska fritt om det.
Mina föräldrar är väldigt utåtgående människor så de har väldigt svårt att förstå mig, men pojkvännen kan jag prata med i alla fall.

Jag har försökt berätta för mina föräldrar men dom tror mig inte. Min lillebror vet om det eftersom även han har Social fobi och tror att han är den enda i världen som lider av det, så jag förklarade för han att han inte är ensam om det och att även jag lider av det. Nog för att jag har det mycket bättre nu än förut, men när jag får mina "återfall" kan jag inte ens gå utanför lägenheten.

Alla som har med mig att göra vet om min sociala fobi.
Det är inte jag som har berättat om den, utan mina föräldrar.

Förr höll jag nog lite för mycket inne med det, men idag inser jag att det absolut inte är något att skämmas för. Det är en åkomma som vilken som helst, bara att den inte syns på samma sätt utåt som tex ett brutet ben. När jag uteblir från föräldramöten, varje gång de är föräldramöte på min sons skola, tar jag alltid kontakt med ansvarig och upplyser om att jag inte kommer att närvara om de är brukligt med allmänna presentationer..sen vet nog alla som känner mej att jag har den här fobin, men känner inte besvär av den om jag undviker de svåra situationerna, och de gör jag!"

nej.. ingen vet. Jag har försökt berätta för min kompis men hon förstod inte riktigt och trodde att det var ett påhitt.

-vadå? man kan väll inte ha socialfobi? Du pratar ju med oss.

Efter det slutade jag. haha nej men alla mina vänner fattar att det är någonting, för förut komenterade de att jag var tyst hela tiden, och att jag aldrig pratade. Numera vet de hur jag är och gör det lättare för mig att vara med dom genom att inte prata direkt till mig^^ Känns mycket skönt!

Dock jobbigt när man träffar nya personer.

Berättade för min närmaste vän idag att jag troligtvis har Social fobi, och hon var väl stöttande och så, men jag tror inte att hon riktigt förstod vad det innebar. Det var första gången som jag berättade för någon och verkligen öppnade upp mig för någon över huvud taget, och det var extremt jobbigt (började gråta till och med). Känner fortfarande ångest över att ens ha berättat för henne, men jag hoppas och antar att det nog var för det bästa.

Bra gjort #17.  Tummen upp.

#18 Tack! :)

Jag höll det länge för mig själv, men alla har ju alltid märkt att jag är blyg. 
Men förra året fick jag jobb på mammas jobb och jag klarade inte av det. Och då berättade jag för första gången hur jag kände det. Och berättade även för första gången att jag hade känt mig retad när jag var mindre. Och det var även då jag valde att söka hjälp eftersom det hindrade mig i ett arbete jag verkligen behövde.
Några av mina närmsta vänner och sambo fick veta det ungefär samtidigt. Och några andra har fått veta det först nu, men jag berättar inte allt.

#17 Modigt att berätta :)

Alltså har inte sagt det men dem har nog för det mesta märkt det tror jag. Har inte helt social forbi, gäller bara vissa saker.

Vill jättegjärna berätta för min sambo men vågar inte..

Var ute med några vänner för någon helg sedan och blev jättefull, detta ledde till snefylla och gråt i sängen när jag kom hem.

Låg i sängen och grät och sambon undrade varför, då ville jag säga sanningen, att jag hr Social fobi och jag skäms men vågade inte.. :(

#23 Kan du inte ta med honom till din behandlare så kan hon eller han berätta. Eller skriv ett brev.

Alla runt mig vet det, men dom förstår inte hur jobbigt det är.

#23 Förstår om det är jobbigt. Men det blir nog lättare för dig om du berättar för honom, eller kanske skriva ett brev och förklara?

Alla som känner mig vet. just p.g.a så dom ska veta hur dom ska bete sig runt mig och varför jag kan bete mig så konstigt. Då jag ibland kan ''frysa till'' o varken prata eller röra mig, då vet dom vad det beror på. Sen pratar dom inte med mig om jag inte pratar med dom och dom tar inte på mig (tar i hand o.s.v) Vilket gör att jag lite försiktigt kan känna in mig o sen faktiskt vara bland dom människorna lite mer bekvämt. Ända stället jag kan va är dock hemma och i stallet :)

WX5, jag har ingen behandlare, går inte hos någon psykolog ännu..

#26 Ja, kanske ett brev hjälper att förklara. Vill ju berätta.

Okej.

Jag vet inte om ja har Social fobi eller inte. Men något fel på mig är det eftersom jag inte trivs där det är mycke människor. Har inga vänner att berätta det för men min familj vet det.

vet du… jag tycker att du ska berätta, vet du varför?

för att det ligger en stor skam i att behöva känna som man gör, det är PINSAMT att SKÄMMAS.. om man skäms över något, så skäms man senare för att man skämts (Du kanske känner igen det)…

Om du skulle ta modet till dig att faktiskt berätta, så kommer förmodligen en stor skam att lätta från dina axlar.. vad är det värsta som kan hända, egentligen? Har vi inte alla skämt ut oss någon gång? har vi dött? har folk hatat oss efter det? har vi blivit av med våra vänner för att vi rodnat?

Detta är saker jag försöker tänka på, varje gång jag ska våga mig ut. Jag försöker radera alla säkerhetsbeteenden som finns tillhands(kolla ner i mobilen, lådsas prata i den, se upptagen ut, osvosv.)

jag kan säga att jag tror att jag börjat läka ifrån min sociala fobi, jag vet inte vad det kan bero på.. jag bara.. vågar..mer.

Se alla saker som en utmaning, till att ta ett steg längre.. jag tycker att ett stort kliv framåt vore att berätta. Folk förstår bättre än vad man tror..

lycka till!

Nu har jag tagit mod till mig att berätta för en vän.. dock via facebook men nu vet iaf en annan person än jag och psykologen om min fobi. Känns skönt med ändå pinsamt att berätta..

Hur upplevde ni det att berätta?

Jag har bara berättat för min sambo och för min farmor. Mamma tror inte på att jag har de utan säger att det är många som inte tycker om att redovisa, ringa/ svara på okända nummer m.m. 

Min arbetsledare och chef på jobbet vet oxå om det och de är jätteförstående :)

Bara min psykolog, pojkvän och engelska lärare som vet.

Nej, jag har inte berättat öppet för någon. För jag törs inte. Är rädd att bli sedd som onormal, som underlig. Att det ska väcka ytterligare blickar. Min sociala fobi har stegrat de senaste åren, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.. Mest rädd är jag eftersom att jag inte förstår de andra, och inte vet hur de ska reagera..