Hej Imitra :)

Det har gått ett tag sen du skrev inlägget, hoppas att det börjat gå uppåt igen.

Blev också glad när jag fann det här forumet, det är så viktigt att bli påmind om att vi inte är ensamma, utan att vi är vädligt många som har sådana här känslor.

Vad som hjälper mig när jag är nere är att minnas att inget känslotillstånd är permanent. Att om jag är deprimerad idag så innenbär det inte att jag kommer vara deprimerad om ett år, en månad eller kanske till och med…. en vecka.

Och det är nog ett av mina bästa råd. Att försöka förstå att inget tillstånd är permanent. För att komma dit har yoga och meditation vart till stor hjälp för mig.

I högstadiet och gymnasiet hade jag nog inte trott att det fanns ett slut på det onda. Då kunde jag inte se hur jag någonsin skulle kunna ha ett lyckligt liv. Men nu, när jag är 24 år och ser tillbaka på det som varit så inser jag hur otroligt bra jag mår. Och hur jag nästan har svårt att minnas exakt hur dåligt jag en gång mått Tänk om jag hade kunnat berätta det för den yngre versionen av mig själv, "att en dag så kommer du att må väldigt bra och väga göra saker du aldrig kunnat drömma om, även om du inte tror mig när jag säger det"…. wow…. vilken lättnad….

Men just då, när man mår dåligt så är det ok. När det händer idag försöker jag känna känslorna fullt ut, lista ut bakgrunden till känslorna och låta dem finnas där så länge det är nödvändigt, för att inte tränga undan något. Det har hjälpt mig massor, att ta tag i känslorna på en gång och inte låta dem trängas undan tills det brister och sitationen är överväldigande.

Många kramar till dig!