Oj haha;D vad långt det blev, men jag behövde skriva av mig eftersom att jag nästan aldrig pratar med någon annan om det här.

Jag kan bara säga att jag känner igen mig jättemycket.

Stämmer in på mej men jag är bara 10 år (Fyller 11 om en vecka)

Känner också igen mig… :/

Är också 19. Känner igen mig typ…. exakt. Du är verkligen inte ensam. Dock nu efter gymnasiet skildes klassen åt och alla bor på helt olika ställen och jag träffar inga vänner längre. I skolan träffade man alltid på olika bekanta, vänner osv och hittade på saker. Nu är den enda jag träffar min pojkvän och en annan barndomsvän. Pluggar distans nu ett år med till hösten börjar man högskola. Hoppas man hittar några vänner där. Jag har inga stora krav alltså. Bara att man snackas vid ibland, hittar på något ibland, fikar whatever. Men de flesta jag känner vill ut och supa för att kunna umgås. Det ligger inte i mitt intresse så… ja… livet är inte lätt. 

// Julia

Skönt att höra att man inte är ensam iallafall ;) Jag ser inte fram emot att sluta skolan på grund av det som du säger #5, att man kanske inte träffar dem mer. Jag känner mig inte redo att gå ut i vuxenvärlden och börja jobba, vill fortsätta gå i skolan i 5 år till, så jag kan få mogna i min egen takt, men nee.. så funkar ju inte världen. Tror jag ska ta ett år och försöka hitta jobb, men en "tillbakadragen" person är ju inte eftertraktad på marknaden tyvärr, så vi får se. Får försöka spela "utåtriktad" på intervjuer. Sen ska jag nog plugga vidare om ett år :)

Då gör du precis som jag ;) Har inte lyckats hitta något jobb, men jag ska inte påstå att jag verkligen försökt hitta något heller. Nöjer mig med pengen man får från CSN. Precis som du säger, vi är inte eftertraktade på arbetsmarknaden. Det är rent av diskriminering. Bara för att vi är mer tysta ses det som något dåligt. Och genom hela skolgången fick man höra att man måste synas mer. Varför det om jag får fråga? Jag är tyst för att jag trivs med det. Om nu andra gillar att skräna och skrika för att synas så får väl de göra det? Det är deras val. Men när det anses som något dåligt att vara lugn och tyst blir jag bara förbannad. Likadant när man döms av människor man inte ens känner och blir kallad "tråkig" eller "konstig". Förjävligt.

Jaa exakt, det känna alltid som att folk menar att det är dåligt att vara tyst och lite tillbakadragen, nästan som att folk anklagar en för att man är det. Precis som att man får vara jättepratig så borde man få vara tyst om man vill det. Men nu är det inte så att jag vill vara tyst, utan jag ser det snarare som ett handikapp för mig. Antagligen känner jag så för att jag hela livet har fått höra att jag inte ska vara tyst, utan att ta för mig mer, men hur mycket jag än försöker så har jag så himla svårt för det. Det är helt enkelt så som jag är som person och det är svårt att ändra hela mig efter vad andra tycker är "normen". Men har hört från andra att dem tycker att jag blivit mer pratig och framåt på senare tiden och det glädjer mig :) Jag känner att jag får mer tillbaka genom att vara framåt och bjuda på mig själv, men samtidigt så har jag inte dem egenskaperna som gör mig till en pratig person. Tror också mycket att det har med utseende att göra, hur ansiktet är format och uppbyggt gör att vissa ser blyga och tysta ut i grunden och därför ser folk en som tyst redan från början fast man kanske inte är det. Jag har t.ex. ett ganska runt ansikte och ganska liten mun xD och det gör att jag inte kan le lika stort som andra och kan se sur ut fast jag inte är det, och det kanske gör att folk uppfattar mig som lite sur, fast jag egentligen inte alls är det. Det är också frustrerande…