…är jag på mig själv idag.

Jag är så fruktansvärt trött på Social fobi och ångest. Det känns som att jag är en fånge i mitt eget psyke. Jag trodde att jag hade tränat bort min sociala fobi, men de senaste två-tre åren har den börjat komma tillbaka igen och numera är den ett faktum igen. Jag kan inte längre säga att jag har haft Social fobi men fungerar bra nu.

Idag är det midsommar. Som vanligt vill jag mest stanna hemma, men min sambo vill gärna åka iväg på ett litet midsommarfirande med sin pappa, bästa vän och lillebror band annat. "Okej," tänker jag. "Jag testar! Jag går in med en positiv inställning." Vi åkte hem till hans pappa först och hämtade upp honom och jag insåg att min sociala förmåga flyter på helt okej ändå, tänkte att det kanske blir en riktigt bra kväll trots allt!

Mm. Säkert. Så fort vi kommer till firandet så inser jag för det första att en person jag avskyr, och som alltid är en säker källa till plötsliga panikångestattacker, är där. Hälsar på en person som skämtar, vilket jag inte förstår men alla andra tycker är roligt. Känner bara igen en bråkdel av de som är där, trots att jag trodde att jag skulle känna igen nästan alla. Redan där hamnar jag ur balans, men jag går i och hjälper till med maten för i köket står en person som jag känner mig väldigt, väldigt trygg med. Tänker att jag kommer över det. Men ju fler som kommer på festen, desto per panik får jag. Hjärtklappningen kommer. Musklerna börjar rycka som ett försvar mot att kroppen börjar lägga av. Känner hur det svartnar för ögonen. Inser att jag måste åka hem.

Min sambo är så jävla förstående. Han kommer och är så jävla fantastisk, sitter med mig, tittar på mig med sådär kärleksfull och orolig blick som bara en som verkligen förstår kan. Jag får dåligt samvete för att jag förstör för honom, för att jag inte bara kan rycka upp mig och spela med i det sociala spelet. Hör alla människorna utanför. Vet att de är jättemånga nu, säkert femton kring det där lilla bordet. Min sambo får mig tillslut att äta lite. Han lovar att vi ska ha en underbar helg tillsammans, hitta på något riktigt mysigt ihop, gå på bio och äta lunch och ha ensamtid. Han vet precis vad jag går igenom och jag har så dåligt samvete över att jag utsätter honom för… mig. Han vill stanna kvar en stund och fastän jag bara vill gråta och be honom föjla med hem så säger jag att självklart ska han stanna kvar - jag vill verkligen inte förstöra en trevlig kväll för honom.

Nu har jag varit hemma i ett par timmar och jag mår fortfarande skit. Ångesten ligger som något slags filt över mig, inte panikig utan sådär dov och molande som den kan vara i flera dagar om det vill sig illa. Känner mig så jävla dum i huvudet. Måste ha framstått som en total idiot där borta, som kom och hämtade mat vid bordet och gick in i lägenheten och åt, gick utan att säga hejdå. Vad ska min sambo behöva säga? "Hon mådde inte så bra - den här festen heller. Jo, jag vet att hon alltid reagerar väldigt konstigt. Träffar man henne i en mindre grupp så är hon jättecharmig, men hon har lite svårt för folk i grupp. Hon är inte knäpp egentligen, bara lite känslig."

Jag känner mig så jävla värdelös. Jag hatar mig själv. Jag skäms över att jag är jag.