Kan mycket väl vara Social fobi, jag fick diagnosen i somras, och känner igen mig i det mesta du skriver! Har för mig att det är när man faktiskt börjar undvika saker som är jobbiga som gränsen för vanlig blyghet går? Att man inte kan göra det man vill pga problemet….ta kontakt med en psykolog om du känner att du vill ha hjälp med det! :D

#1 Har också hört att det är där gränden går. Jag undviker inte allt, men som sagt så åker jag inte buss ensam, går inte på kurser och liknande ensam, och om jag ska hem till någon kan jag dra mig ur i sista minuten, eller så får man dra mig dit, haha. Tack, ska prata med kuratorn i skolan eller något, om jag tar mig dit någon dag

Det kan ju också vara så att någonting annat ligger bakom, som har gjort att du utvecklat en Social ångest.

Men eftersom det är ett så stort problem att det hindrar dig i livet så tycker jag du ska ta kontakt med psyk och försöka gå till botten med det.

Ojj, det skulle nästan kunna varit jag som skrivit det där.. Känner igen mig väldigt mycket. Framförallt i hur din situation såg ut som yngre.

Det låter som om du har Social fobi, enligt mig. Eller åtminstone extrem blyghet.

Tog du kontakt med kuratorn? :)

Blev kallad till skolsyster idag och tog upp det väldigt snabbt då men vi hann inte prata om det. Nästa tisdag ska jag träffa läkaren på skolan, så då får jag en chans till att ta upp det

Uuuuuh, ikväll ska jag åka till årsmötet som ordnas här där jag bor. Jag ska hjälpa till att dela ut fika. Men jag måste åka dit med en person som jag bara träffat ett par gånger innan, jag vet knappt vart vi ska, jag vet inte vad jag ska göra där, jag vet inte vilka som kommer vara där och jag VILL INTE. Jag har inte bestämt mig för om jag ska följa med dit eller om jag ska låsa dörren och låtsas att jag inte är hemma. Blir nog svårt att få hunden att hålla tyst om det ringer på klockan.

Jag kan inte tänka på det, kan inte planera för det, för min hjärna liksom skyddar mig från och varje gång jag bryter igenom vill jag gå och gömma mig under sängen eller något. Jag vill inte.

Och mamma är inte hemma, jag måste helt ensam ordna upp det här. Uuuuuh.

Jag lyckades säga till henne att jag inte kunde följa med, skyllde på matteprovet imorgon Gud så skönt!

Pratade med skolläkaren och skolsyster igår, på tisdag ska vi gå till ungdomshälsan där jag ska få prata med någon som är mer insatt i ämnet

Jej:D

Jag och skolsyster gick dit och pratade en stund, de ska höra av sig och boka tid åt mig så att vi kan börja en behandling.

Dock så tycker jag att det har blivit lite värre, min telefonfobi börjar hindra mig från att svara när någon ringer också. Det har alltid gått bra förut. Ungdomshälsan kommer ringa från dolt nummer, usch jag blir nervös. Sen måste jag gå dit själv också. Jippe.

Ursäktar mig för ett långt inlägg redan nu, läs den som orkar.

Jag känner också igen mig väldigt mycket, men jag undrar samtidigt - är det skillnad på Social fobi och "bara" dålig självkänsla?

Jag tror att mina problem, som låter nästan exakt som du beskriver dina, berodde på att jag hade en förbaskat dålig självkänsla när jag växte upp. Jag fick nog aldrig den sunda bekräftelse ett barn behöver, jag växte upp i en ganska dysfunktionell familj och har alltid "varit så duktig" och iom det haft en prestationsångest som heter duga.

När jag tillslut vägrade att gå till skolan helt, eller ens utanför hemmet, så fick jag diagnosen Social fobi och fick prova på KBT ett par gånger. Jag gick aldrig mer än en gång på dessa möten, för att det var förjävla skrämmande med Exponering och jag visste helt enkelt inte om jag skulle klara av det - eller hur jag skulle klara av det. För jag kände inte mig själv, jag visste inte vart jag hade mig själv, vad jag var kapabel till och inte. I mitt huvud var jag kanske värdelös och hade ingen aning om hur man var social med andra människor. Jag trodde att alla skulle skratta åt mig och att jag skulle göra mig själv till åtlöje genom att försöka vistas bland människor.

Inte en chans att jag sa något högt i skolan eller räckte upp handen, jag kunde ju svara fel även om jag var bombsäker på svaret. Det var inte värt det. Jag ryser fortfarande när jag hör "en och en" och "redovisning", det sitter så hårt inpräntat.

Man kan nästan säga att jag tog mig själv på för stort allvar, på nåt sätt. Jag trodde att alla hade ögonen på mig i bussen, i affären eller i andra sammanhang. Att alla brydde sig om vad jag gjorde (för fel), hur jag stod eller hur jag gav kassörskan pengar. Och tänk om, TÄNK OM jag skulle tappa pengarna ur handen precis när jag skulle betala?
Alla skulle se det, skratta åt mig i smyg och tänka på det här för evigt.

Fast riktigt så är det ju inte, det gäller att konfrontera sina dumma tankar och motbevisa dem.

Ju mer åren gick, desto säkrare blev jag på mig själv, jag liksom hittade mig själv, klyschigt nog, och insåg att jag är rätt bra ändå. Tillsammans med samtalsterapi på missbruksenheten, - för där är det också lätt att hamna givetvis - i drogträsket.
Jag har nu, efter 12 år nästan helt tagit mig ur "fobin". Jag vågar vara jag idag, även om jag kanske inte ställer mig och pratar inför en skolklass (skolmiljön är läskig fortfarande) eller en samling okända människor så har jag tagit tillbaka min plats. Jag är säker på att det händer alla med de här svårigheterna tillslut, det är bara en tidsfråga.

Men åter till frågan: Vart går gränsen mellan "bara" dålig självkänsla och diagnosen Social fobi?

Nu har jag börjat gå till ungdomshälsan och prata med någon, det känns hur bra som helst men det är ju lite hemskt att gå dit. Men jag vill må bättre, så det är värt det.

Förrra veckan skulle jag köpa frimärken, det tog mig typ fyra-fem dagar att ta mig till affären. Tillslut följde mamma mig, och då gick det. Jag brukar kunna gå själv i affärer. Men blä.