Oj, måste säga att jag känner så väl igen mig i det som du skriver.

Är sådan själv, vet inte alls varför. När telefonen ringer så hoppas jag alltid att det inte är till mig, för jag vill helst sitta hemma framför datorn och vara själv. Samtidigt så vill jag ju också träffa kompisar. Jag har en kontaktperson som kommer hit en gång i veckan och jag tycker det är så kul när hon är här. Vi talar väldigt mycket om nästan allting, och tiden går väldigt fort. Men trots att vi har väldigt roligt ihop så känner jag varje gång då hon är på väg hit att jag vill vara själv här hemma.

Och så kan jag känna inför alla kompisar. Även jag har Social fobi (tror jag) så det kan mycket väl vara så att det har med den sociala fobin att göra.

Och som svar på din fråga, kontaktpersonen 1 gång i veckan. Resten av vännerna några gånger om året.

ni har ändå tur som har kompisar trots detta problem med at vara social, kan själv känna igen mig i tankar om att e e lättare att va ensam, men samtidigt vill jag inte va ensam hela tiden, o har nog alltid haft svårt att skaffa vänner, så jag har inte haft så många vänner. va ensam nästan hela grundskoletiden, för att jag va så tystlåten, o hade dålig självkänsla, trodde nog inte nå´n ville va med mig, o det sitter kvar fortfarande, hoppas jag ska lyckas skapa mig en bättre självbild. känner mig ofta utanför då jag är med någon större grupp av människor. undrar ibland om de e normalt att känna det så som jag gör då jag träffar många okända människor, o är rädd att de inte ska tycka om mig, att de kanske tycker att jag är konstig, och att jag inte är tillräckligt intresserad av det som de säger och att det jag säger är ointressant för dem.  känns som jag har svårt att kunna vara mig själv helt i större grupper av rädsla för att inte duga för dem.

Fast jag har aldrig velat umgås med folk, så om jag har vänner eller inte kvittar verkligen för mig. Jag orkar inte ens prata med dem på msn eller något sådant. Det känns som att jag utnyttjar dem då jag bara är med dem då jag ska någonstans eller är i skolan, för utan sällskap klarar jag varken det ena eller det andra. Utnyttjar dem gör jag dock inte, men har förlorat många pga att de har trott det.

Wtf? Jag har varit haär på sajten och läst rätt mycket men aldrig gjort ett inlägg eller nåt eftersom jag är konstig. Men du och jag har samma problem!!!!! Jag älskar att hitta på saker med mina vänner i skolan, men utanför skolan så sitter jag hemma hela tiden och för att gå till affären eller någon annan stans så måste jag ha någon bredvid min sida, annars får jag panik och ångest! Under sommaren har jag inte varit ute mer än 15 gånger, men mina vänner.

Jag älskar mina egna kompisar och vill allatid vara med dom, men det ät typ så att jag e lite rädd för folket utanför lägenheten, men med mina riktiga vänner kan jag umgås 24/7. Asså när jag måste gå ut så blir jag alltid rädd, får panik och ångest när ingen är med mig. Och det är rätt trist.

Så vi är lika varandra :)

#4 Ja, min socialfobi gör att jag inte funkar när jag inte är hemma, sålänge jag inte har någon jag känner vid min sida liksom. Men jag tycker inte om att umgås med mina vänner, eller jo, fast jag vill ändå inte vara med dem. Haha. Jättekonstigt.

Det finns inget att skämmas för :) Jag är också konstig

Har inte speciellt många vänner, inga riktiga. Men kanske några få gånger om året, 2-3 gånger kanske. Träffar dock en i stallet i princip varje dag som jag brukar rida med, men det är ju inte riktigt samma sak kanske.

#7 Så på sätt och vis kan man säga att det är som för mig, som är i skolan varje dag, och endast umgås med dem i skolan?

Har inga kompisar i skolan. :P

#9 Det är rätt trist :( Jag kan vara din kompis :D

Jag känner igen mig ganska mycket i det ni säger. Jag har liksom inget behov av att umgås med folk. Men endå känner jag att jag blir lite avundsjuk på folk som är med sina kompisar hela tiden och ser ut att ha jättekul. Men jag tycker inte att det är specielt kul, förutom med mina närmaste vänner. Trodde nästan att jag var själv först, så blev ganska glad när jag läste era inlägg :)

#11 Så kan jag också känna. Alltså… jag är en väldigt svartsjuk person, så speciellt när mina vänner umgås med varandra kan jag känna att jag blir avundsjuk på att de träffas och har roligt och sådär, men samtidigt så vill/kan jag inte vara med, liksom. Det är helt weird, haha. Men ensam är du inte!

#12 Skönt att veta att man inte är själv om just den känslan :)

Känner också igen mig. Har alltid haft väldigt få vänner, som jag umgås med ganska sällan. Tycker liksom att det är ansträngande att umgås med folk, samtidigt som jag egentligen behöver sällskap. Det är enklare att vara ensam, men inte särskilt kul…. typ. Ofta känns det som om jag umgås med folk för att jag borde, snarare än för att jag personligen får ut något av det…

#14 Awww

Vet ni vad ? Jag är inte längre "rädd" för att gå ut. Jag var bara lat :)

#15 Duktigt! Jag är inte heller direkt RÄDD för att gå ut, men jag får obehagskänslor och ångest när jag gör det. Fast det brukar underlätta när jag har en vän eller familjemedlem vid min sida, men det händer ju som sagt inte ofta….

Tack för en intessant läsning. "Hoppade in här från en annan sida." Jag är säkert född med social fobi(, är nu 41 år). Och värst är det att ringa upp folk inkl. kompisar. Jag gör det inte, om det inte är absolut nödvändigt,får ångestsymtom. Tacka vet jag sms och mail. Att träffa folk ute och att umgås med folk på min arbetsplats har blivit lättare med åren. Där emot bjuder jag så gott som aldrig hem folk, även om jag skulle vilja. Jag tillhör "den gruppen" som gärna skulle vilja umgås mera, men jag har så svårt för det. Ha ett fåtal kompisar men ingen jag kan kalla en riktig vän. Det är tur jag är gift och har tre barn.

#13 Det låter som hos mig, det! Jag ringer aldrig någon. Den enda jag kan ringa är mamma, inte ens pappa. Isåfall måste jag smsa innan och fråga om det är okej att ringa, men det känns fortfarande obehagligt. Svarar heller aldrig i telefonen om någon ringer. Det är en väldig last att inte kunna ringa, för sådant är ju bra att kunna göra. 

Umgås gärna (IBLAND) t.ex på stan och som sagt i skolan, men ALDRIG hemma hos mig och mår inte bra hos andra. Har inte heller någon bästa vän eller så, men några vänner som jag tycker om ändå.

Social phobia's a bitch!

Jo, Social fobi är verkligen BLÄ! Hatar att jag har det.. att inte kunna vara som andra.. :/

#19 Verkligen. :( Jag kan inte påstå att jag direkt verkligen lider av det, eftersom att jag lider mer då jag gör motsatsen……..
Men t.ex så blir man ju som sagt väldigt avundsjuk när ens vänner går ut och har kul och själv kan man inte hänga på.

Fick även min socialfobi slagen i ansiktet idag av en vän över sms. Hon tycker att jag beter mig illa emot henne för att jag sällan hör av mig och sådant. Det är inte direkt så att jag är sådan med flit.. :(

Tråkigt att höra. Och fast jag har förklarar för folk att jag har Social fobi, är det ingen som riktigt förstår vidden av problemet. Inte ens min mamma som har haft flera panikångestattacker tidigare. Eller så är det hennes sätt att inte vilja kännas vid sin egen ångest. Men min mormor pratade aldrig om sin ångest, fast hon inte kunde gå längre ifrån sitt hus än att hon såg det.

Tell me about it. Jag har förklarat för alla i min närhet om min socialfobi bara så att de inte ska anta en massa saker och liknande, men de förstår ju aldrig hur illa det verkligen är. Jag bad min pappa att ringa min skola angående busskort häromdagen och jag fick en utskällning om att jag borde göra det själv och att alla är lite rädda då de ska ringa någonstans. Då kan man snacka om att inte fatta. Han ringde dock sedan ändå. Det är klart att jag ska träna på det så jag kan försöka göra det själv, men det är ju inget som händer på en dag.

Mina vänner säger alltid att "jag tror jag har socialfobi med!!!" bara för att de ibland kan känna att de inte orkar gå ut. Trots att jag förklarar att det inte alls är så, så säger de alltid det. Hahaha. If they only knew.

Har inte kunnat vara med på en enda gympalektion i skolan sedan jag gick i 3:an (alltså i lågstadiet) vilket verkligen förstört mina betyg i högstadiet och första året på gymnasiet. Min gympalärare säger att jag ska byta om och följa med och försöka vara med litegrann, trots att jag försökt förklara att jag verkligen INTE KAN och att jag vill börja med KBT och börja bearbeta alltihopa, men det går inte på en vecka direkt.

Ah, det är så mycket som förstörs när man inte vågar träffa/prata med folk.

Hej hej!

Ville dela med mig av min lilla livshistoria. Jag var precis som er i skolan men är idag en annorlunda person, hoppas att ni kan känna lite hopp efter att ha läst detta.

Jag var likadan när jag gick i skolan. Det gick lite i perioder dock, ibland orkade jag umgås med vänner efter skolan men för det mesta gick jag hem och sov en timme och sen satte jag mig vid datorn. Wow var min drog. Anledningen till att jag alltid sov efter skolan tror jag var för att social fobin tar alla ens krafter när den är riktigt illa, jag orkade inte göra ett skit efter en dag av att känna sig ständigt iakktagen och behöva hålla upp en social fasad som jag egentligen kände att jag inte hade.

Jag hatade att ta kontakt med folk, jag kunde inte ringa telefonsamtal, jag ville inte svara i telefonen när den ringde och jag gick inte ut mer än vad som absolut var nödvändigt. Jag ville inte ens äta middag med min egna familj. Mamma var den enda jag kände mig helt trygg med.. Så ni kan förstå att det var ganska illa.

Men!

Idag mår jag bättre och såhär gick det till:

Jag hade ettpar extrajobb efter gymnasiet (ett ganska långt som mamma fixade genom hennes jobb) men fick aldrig något permanent och var arbetslös ganska ofta, vilket inte direkt hjälpte min situation.

För ca 2 år sen stötte jag på en kille i Wow som tillslut(efter mycket om och men från min sida) kom och hälsade på i Sverige. Han är Engelskman. Han var i Sverige 2 veckor och vi hade det helt underbart kul! (jag berättade för han innan vi träffades om min socialfobi och han kunde till en viss del förstå mitt problem då en anhörig till honom haft liknande problem.)

Jag åkte sedan till England, stannade hos honom i en månad innan jag åkte hem igen. Det var jobbigt i början då jag bodde hos hans mamma med honom, hans mamma och syster vilket gjorde det svårt att vara sig själv och slappna av..

Efter ytterligare ett besök av honom i Sverige började vi fundera på hur förhållandet skulle utvecklas, vi kunde ju inte hålla på såhär föralltid då det kostade oss endel pengar.. Så vi bestämde att en av oss måste flytta, det blev jag pga att han hade fast jobb och jag var arbetslös.

Förstår ni vilket steg? Det var en av de absolut jobbigaste grejerna jag har gjort i hela mitt liv.. Lämna all sin trygghet här i Sverige för att hamna någonstans där man bara känner en enda person samt måste vara själv och söka jobb osv när han var och jobbade, men samtidigt en av de absolut bäst sakerna jag gjort någonsin.

De första månaderna var pest och pina, jag var otroligt deprimerad och kände mig väldigt instängd. Dock hade jag tur som fick bra kontakt med pojkvännens mamma som hjälpte mig att ta steget mot samtalsterapi. Detta var ett bra beslut då jag fick prata av mig samt fick remiss till doktor där jag fick antidepressiva. Jag tror på att tvinga sig själv att prata med folk, även fast man inte vill, för man vet aldrig vad för möjligheter som  dyker upp vid interaktion med andra människor!

Bara 2 veckor efter att jag börjat med de antidepressiva så fick jag ett jobb!

Och från den dagen har allt bara rullat på och gått så himla mycket bättre för mig.

Vi bor idag i Sverige(flyttade hem efter 1 år i England), jag har ett heltidsjobb och han ska gå på Svenska kurs! Jag använder bara de antidepressiva när något jobbigt har hänt men för det mesta så behövs de inte längre.

Dessutom har jag blivit bättre på att träffa kompisar, minst 1 gång i veckan, till skillnad mot 1 gång varannan månad tidigare.

Så ja, för mig var steget mot professionell hjälp och antidepressiva det som behövdes. Blev även utskriven ettpar betablockerare som jag kan ta om jag vet av mig att jag ska göra något jobbigt såsom arbetsintervju, muntligt tal eller annat som triggar min ångest.

Jag har såklart fortfarande problemen kvar men det är inte alls i närheten av lika starka längre och jag mår idag väldigt bra jämfört med tidigare, inga depressionsproblem kvar.

Hoppas att ni som läst detta kan få en liten push mot att finna en väg till en ljusare framtid. Om ni vill ha någon att prata med är det bara att slänga iväg ett pm :)

#23 Det är ju underbart att allt löste sig så fint för dig!  Själv har jag en fästman med socialfobi likt mig själv, jag tror att det drar ner allt en aning. Jag kommer dock också själv att flytta till England då jag avslutat min gymnasieutbildning, men det är inte för att han vill dit utan för att jag inte kommer ha en chans att söka jobb här i Sverige, i alla fall inte där jag bor, jag måste härifrån.

Jag har lite konstiga tankar i huvudet som gör att jag blir en helt annan person när jag inte är i hemtrakterna. 
Jag har socialfobi som gnager i huvudet oavsett vart jag befinner mig, men när jag t.ex är hos min fästman nere i Jönköping så har jag inga stora problem med att vara ute med honom och sådär, men när jag (eller han + jag) är här uppe i Hudiksvall så mår jag bara dåligt.
Tror det kommer bli en stor vändpunkt i mitt liv efter skolans avslut. Och det hoppas jag på!

#12: Oj, vad det där stämde in på mig! Mitt i prick.

Jag själv har väl ingen direkt Social fobi - men att umgås med min vänner har inte direkt varit min grej. Mina föräldrar brukar säga att de tycker jag är lat som inte vill träffa dem, men snarare handlar det om att jag inte har lust. Jag klarar mig bra själv, och gör oftast det mesta på egen hand. Åker till stan och handlar kläder själv, åker och rider själv, sitter hemma framför datorn själv och dylikt. Drar mig alltid, och har alltid gjort, för att sova över hos någon. Upplever det riktigt hemskt!
Finns dock en person som jag klarar av att umgås med längre perioder, vilket är så gott som tvunget eftersom hon bor långt härifrån. Ganska fascinerande, men det funkar så bra oss emellan och jag vill aldrig åka därifrån när jag väl varit där.

#25 Känner igen mig i det du säger faktiskt! Mina föräldrar brukar också bråka på mig. Men jag har liksom ingen lust att vara med någon. Verkar vara svårt för vissa att fatta…

#1

"Jag sitter hellre hemma framför datorn (vilket jag har gjort hela sommarlovet) än att hitta på saker med mina vänner."

Känner igen mig väldigt mycket i det du säger.. sitter hellre hemma ansam än är med mina vänner.. jätteknepigt men så är det :s

Sedan om jag gjort något med en vän en dag måste jag vara själv en vecka för annars blir det för mycket..

Ikväll ska jag och två vänner ha en liten fest tillsammans och även om jag inte egentligen orkar ska jag gå.. känns jobbigt.

Så!! Nu funkar Socialfobi.ifokus igen. Jag kunde inte komma in på sajten, men nu kan jag det.

Ska läsa vad ni skrev lite senre :)

#27 Åååh vad jobbigt! Får hoppas att det blir värt uppoffringen då.. själv ser jag helgerna som en fristad ungefär. Äntligen får man sitta hemma utan att behöva träffa någon alls! 
Sedan är ju även jag med vänner någon gång ibland, men jag känner också som så att jag verkligen inte orkar eller vill, och allt blir jobbigt. Trots att det kanske blir roligt. Ah.

Hade riktigt roligt igår så det var definitivt värt det :D

Jag reggade mig på den här sidan nu för att jag hittade den här tråden på Google och den verkar stämma ganska bra på mig. Enda sedan jag började högstadiet har jag sakta slutat umgås med vänner och nu har jag inte umgåtts med någon på ca 2-3 år och nu är jag 16 år. Jg börjar få ångest och känna mig lite smått nere. I skolan umgås jag med alla i klassen men aldrig utanför skolan. Det är inte det att jag inte vill umgås utanför utan jag känner att jag inte riktigt "vågar" för att det skulle säkert bli så att vi sitter tysta och har inget att göra. Ännu en sak är att jag har väldigt svårt för att skratta , folk skrattar åt allting men jag tycker nästan alltid att inget utav det dom skrattar åt är kul :/ Någon annan som känner igen sig? Skrev från mobilen så det kan ha blivit några stavfel ;)

#31 Jag låter bli att umgås med folk för att jag inte vill, sedan har jag socialfobi så det kanske ligger lite rädsla dolt under också. Men jag förstår din känsla, verkligen. Jag tycker att du ska försöka våga, det är lättare att komma in i rutinen att umgås om man väl gjort det en gång!

Hur ofta umgås ni med vänner… aldrig..
Jag har inga vänner i verkligheten längre. Jag har alltid sett mig som en "ensamvarg" men det är först på senare tid jag fick "diagnosen" med Social fobi och nu äter jag medicin för det och börjar bli bättre.

Jag har fått pojkvän som jag bor hos till och från och jag har börjat bli så mycket mer social. 
Jag saknar att inte ha några vänner längre men klarar inte av att söka nya kontakter på egen hand.

Jag är alltid för mig själv i skolan, har ingen kontakt med någon alls, förutom de vuxna ibland. Innan jag började medicineringen kunde jag inte se folk i ögonen. Det var en enorm svårighet för mig att möta kuratorn och prata. Men jag tvingade mig dit och fick hjälp, även om det tog tid..

Min fobi utspelade sig ofta som så att jag blev "sjuk" jag fick feber och mådde illa så i flesta fall blev det så att jag inte behövde följa med på vad det nu kunde vara, släktmiddagar osv.. Jag fejkade ofta sjukdom för att slippa skolan under mellan- och högstadiet.

Nu flera år senare har jag som sagt börjat äta medicin och mår så mycket bättre. Jag är som en helt annan person, som den jag var innan allt skit i mitt liv började inträffa. Jag har i stort sett hittat mig själv, eller på väg att göra det. Även om fobin fortfarande är kvar och det är kämpigt ibland, men det är mycket bättre.

Blev lite mer än bara svar på din fråga.. :P Men som sagt svaret på din fråga är Umgås aldrig med vänner längre. Träffar min pojkvän (som bor 8 timmar från mig) och min nära familj men mer än så är det inte.

Såhär är det för mej!

Iskolan t.ex så har jag bara 3 vänner, När de är med de andra är jag avundsjuk men jag vill absolut inte vara med någon annan/de! Som ni så är jag helst ensam men när jag ska nånstans MÅSTE jag ha någon annan i min klass även fast jag inte vågar prata med den personen. Annars känns det som om jag inte får/ska göra så. T.ex när vi ska gå till maten så vågar inte jag gå själv före de andra för det känns som om vi inte ska dit då, men ändå kan jag inte gå med de, oftast blir det så att alla går i en stor klunga förutom jag som går 20 meter ifrån dem ibland i sällskap av bästisen :) Kan dessutom inte heller prata i telefon ibland händer det att jag tar mod til mej och frågar en i klassen som lixom är min "halvkompis" om vi ska va. Då blir det hon som får ta min telefon o ringa och fråga mamma. :)

#31 Jag känner ungefär som dig. Surfade in på sidan nu efter att ha varit med om att mina föräldrar återigen tycker att jag borde umgås mer med kompisar. De tror att det handlar om lathet men det handlar mest om att jag är rädd för att vi inte kommer få några idéer på vad man kan hitta på.

För cirka 3-5 år sedan hade jag en bästavän som jag kunde umgås flera veckor med, hon kunde sova över varje helg hemma hos mig och även när vi hade tråkigt så kunde vi ha kul. Hon hade en häst i vårat stall och det höll ihop vänskapen så långt. Men hon sålde sin häst och sedan dess har vi kanske umgåtts 2 gånger eller något sådant ensamma. Annars har vi varit flera i en grupp som umgåtts.

Jag känner mig väldigt rädd för att vara själv med en person, men om man är 3-4 stycken går det väldigt bra. Samma sak om man är ute och shoppar, då går det bra med en person bara.

Men jag har även inga vänner som jag känner "wow dom vill jag umgås med", så det ger mig ingen vidare motivation till att umgås heller, samtidigt så trivs jag att vara med mig själv.

Jag är dock rädd för att min relation med denne personen som  jag umgicks med titt som tätt kanske har gjort det svårt för mig att kunna acceptera att vara med andra, man har helt enkelt bara lärt sig att vara med just den personen.

Nu blev det väldigt långt här men detta tär ju varje dag. Sen har jag alltid varit en blyg person, och tror dock inte det har med socialfobi att göra.