Hej!
Jag skulle vara jättetacksam på om någon kunde ge en  åsikt på om mina ”symptom” tyder på Social fobi eller något åt autismhållet. Min senaste psykolog tänkte först att jag hade något åt social fobi-hållet, men när jag  efter 12 sessioner fortfarande inte klarade av att mer än nicka och skaka på huvudet som svar undrade hon om det inte rörde sig om något annat, typ asperger, istället. ( Jag kände mig inte märkbart rädd när hon frågade något, kunde inte bara pressa fram svaren).

-  Vågar inte räcka upp handen på lektioner om jag behöver hjälp*
- är inte delaktig i grupparbeten
-har inga problem med att spela teater inför flera hundra (lite nervös bara, men helt normalt)
- Hamnade som sagt  i ”låsningar” hos min psykolog. Kunde därför inte få hjälp av henne.
-Pratar inte med soc (som jag fått min kontaktperson från) heller  nu mera,  (förut svarade jag kort) hamnar i ”låsningar”. Vet inte alls vad jag ska säga. Känner mig helt ställd av frågorna och överanalyserar dem. Ex ”hade du några djur under din barndom?”. När börjar barndomen? måste jag säga alla djur vi haft? Det blir så långt. Vill inte prata så mycket. = tyst.
-Har inga problem att åka buss, flyg osv.
- Men om jag är ensam åker jag helst inte stadstrafik, är rädd för att behöva stå upp, och att alla glor på mig.
-Vågar inte påbörja samtal med klasskompisar. Får inte ur orden ur munnen och inget känns rätt att säga.
- Svarar dock tydligt om klasskompis frågar, och kan hålla en konversation utan att känna obehag.
- kan gilla att prata med någon i klassen vid ett par tillfällen, men sen börjar det kännas obehagligt och jag drar mig undan.
- Kan fortfarande ha svårt att våga tala normalt/hålla ögonkontakt med min kontaktperson (som jag gillar), trots jag träffat honom 1ggr/ vecka i 2 år.
- Har nästan aldrig saknat någon.
- Pratig hemma, ganska barnslig.
-  Blir ibland tillsagd att prata tystare av min familj, är jag engagerad i något händer det att jag är så inne i det att jag halvskriker ut det jag vill säga utan att märka det.
- Väldigt snål, svårt hitta nya kläder (köper kanske ett plagg var 3e månad)
-  tråkigaste som finns är att laga mat. Men helt ok att laga nudlar, snabbmakaroner samt steka korvar nu mera. Bakar aldrig.
- känner oftast inget obehag att handla i affär
- kan prata högt på frisörsalong OM jag känner frisören
- annars känner jag mig lite blockad och vågar inte riktigt. Blir mest mm, ja, nej, jaha vad kul som svar.
- går runt ensam i skolan, dels för att jag inte vågar inte ta kontakt, men är också rädd för att känna mig ”bunden” till någon
- Hatar att ringa till någon annan än min familj, och svarar som regel inte i mobilen om det är någon annan än dem som ringer.
- aldrig fått en panikångestattack
- vid redovisning inför hela klassen (eller minst 4 pers, det är olika)  börjar jag gråta av rädsla/pressen. Går bra för bara lärare, även om jag ju känner mig obekväm.
- klarade av att vara på hultsfredsfestivalen utan att känna mig begränsad av min rädsla
- Satt dock tyst när vi var med andra personer där, svarade kort men tydligt och glatt om någon frågade något. Kändes ok.
- träffade några klasskamrater där, svarade ja, nej, absolut, glatt när de frågade. Visste inte vad mer jag kunde säga.

Någon som känner igen sig eller har någon tanke? Vet att det inte går att ställa diagnoser via nätet och sådär, men vore jättetacksam att få höra någon annans tankar än mina egna på detta.

Jag har ofta tänkt att jag har något i stil med Social fobi, men samtidigt så blir jag lite tveksam på det eftersom jag kan prata med några av mina klasskompisar helt normalt och utan ångest (iallafall första gångerna). Och klara av att vara på festival så bra.
Och kan betala i ICA och så. Det som får mig att tveka är också att jag hamnar i låsningar hos ex. psykologen, har inte hört om det brukar vara så för social fobiker.

Dock är jag mer tveksam på att jag har någon inom autismspektrumet, eftersom jag inte alls har några problem med att förstå andra och sådär.

Som det är nu är jag osäker på om jag kommer att klara trean. Hade en del frånvaro under vårterminen på grund av att jag undvek att gå till skolan för att jag inte ville skämma ut mig eller tvingas umgås med folk, är rädd för att jag kommer att fortsätta i den stilen.

* På matten, där jag verkligen behövt hjälp, bestämde vi att ha istället skulle komma fram till min bänk och fråga om jag behöver hjälp. Det funkade helt okej i några veckor, men sen var det något som gjorde att det kändes obehagligt och ytterligare några veckor senare svävade mina mattelektioner kring att försöka undvika att hon skulle komma till min bänk och när hon var i närheten se så upptagen ut som möjligt osv. Vet inte vad det var som gjorde det så obehagligt.

/ Tjej, 18.