Jag har precis börjat ny skola och i fredags blev jag och min bror utskrattade på bussen av att min bror höll på att snubbla när bussen började köra iväg. Det är ingenting varken jag eller min bror tog åt sig på det sättet, men när jag skulle åka bussen hemåt sen - ensam - fick jag genast panik. Jag hade sådan lust att bara ringa mina föräldrar och be dem komma och hämta mig. Varför vet jag inte. Busskortet strulade, kändes som om alla såg på mig, men det var väl ingen som brydde sig om det. Men nåväl, nu fasar jag av att åka bussen imorgon.  Min brorsa tog inte åt sig på det sättet, men det gjorde jag tydligen. :c Alla är ju verkligen jätte snälla o så, men.. Varför får jag panik? :( Jag blir liksom 'skygg' .. Vill bara gömma mig så fort jag ska någonstans med större folkmassa (bussen t.ex är väldigt full både till och från skolan)..

Nu över till idrotten. Jag hatar idrott, men jag kan inte argumentera till varför jag känner som jag gör. Nu har vi idrott på måndagar och torsdagar, och det känns då som att hela helgen och veckan är förstörd. Jag känner ingen skollust eftersom att jag känner som jag gör, för idrotten. :( Så har det också alltid varit!

Tyvärr är jag inte stark nog till att jag vågar prata med någon om detta. Tycker det är fruktansvärt pinsamt att jag är som jag är. Eller så får jag bara som svar av mina föräldrar "Du är inte ensam om att tycka så".. Och visst, jag har kanske rätt, men det är väl ändå ingen som går och oroar sig så mycket som jag för det? Vad kan jag göra? Vågar inte prata med någon annan om detta.