Jag har kommit så långt att jag nu har bett om hjälp, det är väl det enda men det är ett stort steg för mig. Ska träffa kuratorn på ungdomsmottagningen på torsdag så får vi se vad hon säger.

Ingen vet att jag har sicial fobi. De tror att jag är blyg eller tråkig. Men det har blivit både bättre och sämre. Sämre: Min bästis (typ min ända kompis) har flyttat till sina kusiner. Hennes kusiner är såna som alltid ska festa och sånt. Och jag vägrar att följa med dit. Förra gången kom hela deras släkt dit och jag satt och mådde dåligt i sovrummet och grät medans de hade roligt. Nu kan jag ALDRIG mer gå dit. Hon har också försökt para ihop mig med hennes pojkväns kompis. Jag följde med till hennes pojkväns skola en gång och då kom kompisen och skulle hälsa på mig. Då blev jag helt skakig och ville åka hem. Sen dess vill jag inte följa med henne någonstans. Jag är fast där jag bor. Jag vill inte ens följa med henne till tandläkaren för tänk om vi träffar någon? Bättre: Jag kan träffa folk som jag vet inte bryr sig om mig. Till exempel hennes pojkvän. (om hon är med såklart!) Och när jag väl gör det så pratar jag iallafall. Fast jag sitter med huvudet bortvänt för jag kan inte titta folk i ögonen när jag pratar med de. Fast jag pratar ju iallafall! Det gjorde jag inte förut!

Jag hade Social fobi i åttan, nian och en månad in på gymnasiet. Jag kunde inte åka stadsbussen hem (som tur var så var det bara ca 3 km att gå hem), äta lunch i skolan eller på andra offentliga ställen, jag kunde knappt gå i affärer och betala i kassan, och jag blev väldigt obekväm och ångestfylld när jag träffade nya människor, och jag blev som en tomat i ansiktet när någon som jag inte kände frågade mig något eller pratade med mig. Och jag var praktiskt taget stum i skolan från 6:an till 9:an.

Jag gick KBT, men det hjälpte inte alls. Säkerligen för att jag inte var så engagerad. Det som fick bort min sociala fobi var gymnasiet. Hade turen att hamna i en superbra gymnasieklass i en liten skola.

Idag, ett par år senare, så är jag knappt ens blyg längre. Jag är bara introvert, som säkert får många att uppfatta mig som blyg. Jag är inte alls obekväm i sociala situationer, eller bara lite åtminstone. Det är inte så att jag nu helt plötsligt stortrivs i stora grupper. Jag oroar mig ganska mycket för vad andra tycker om mig, prestationsmässigt. Är rädd för att andra ska tycka att jag är osmart och dum, och jag har således talängslan när vi har seminarier i skolan. Men i små grupper så har jag inga problem alls.

Det enda jag saknar är fler nära vänner och en partner. Jag känner mig ganska så isolerad på fritiden, då jag knappt träffar någon vän. Kan känna mig extremt ensam ganska så ofta.

Jag har dock upptäckt att jag vissa dagar har, precis som förut när jag hade Social fobi, svårt att äta på restaurang bland en massa människor. Förstår inte riktigt varför, i och med att fobin är borta.

Jag har fått diagnosen Social fobi.. men jag tror inte den stämmer riktigt faktiskt. Jag är dessutom en HSP människa. Jag tror det spelar in väldigt mycket.

Jag har också haft panikångest. Jag tycker jag klara mig rätt bra ute nu. Jag kan vara lite orolig om jag ska iväg själv tex på en tågresa, men det är bara innan, sen går det över.

Det har varit sämre med det, men jag tycker att jag blivit mycket bättre på alla områden idag.

Jag har alltid varit en oerhört blyg tjej som i stort sett bara har nickat eller skakat på huvudet till svar när min familj, vänner eller andra pratat med mig. Har dock haft lättast för att prata med de som jag känner väl, eller så har jag föredragit att prata över internet.

Har också upplevt det där med att bli röd i ansiktet när någon okänd pratar med en eller även om en bra kompis gjort det. Vilket känns pinsamt, såklart, och gör allting värre.

Jag har alltid haft oerhört svårt för att prata med mina föräldrar, vilket har känts väldigt jobbigt. Det är ju ens föräldrar liksom. Jag har fortfarande lite svårt för att berätta om såna saker som jag går runt och grubblar på eller mår dåligt över. Men jag gör framsteg!

Jag har inte fått någon som helst habilitering eller något för mina sociala fobier/problem. Helt enkelt så beslutade jag mig för att när jag började gymnasiet, ska jag inte känna en enda person i min nya klass bara för att jag inte skulle stanna kvar i samma gamla håla och för att de kompisarna jag hade på högstadiet var inga bra kompisar.
Så jag bestämde mig helt enkelt för att vill jag ha några vänner överhuvudtaget framöver så får jag faktiskt ta och öppna käften och våga mer. Visst, det har varit en tuff resa. Men jag är uppväxt med att "man kan bara man vill."

I dagsläget klarar jag av att ringa till ungdomsmottagningen, hälsocentralen, prata med helt främmande människor, prata med min familj och vänner (är en av de som pratar mest till och med). Allt det där helt utan problem. För två år sen kändes det omöjligt och jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt på egen hand.

Jag vill kunna uppmuntra andra till att såna här framgångar kan man göra själv. Något som kanske behövs är en enorm envishet och att man är oerhört bestämd mot sig själv. Tvingar sig själv till situationer man tycker är jobbiga. Svara på fler frågor i klassrummet när du vet att du kan svaret.

Jag är väldigt säker på att det finns andra där ute som har samma envishet och bestämdhet som jag har, men det gäller bara att hitta den inom sig själv, för jag hade inte upptäckt den själv. Hade aldrig ens tankar på att jag skulle vara en sådan person, men det är jag. Och det är jag glad för.

Jag vet att det är fler än jag som kan åstadkomma precis samma sak som mig, att göra enorma framsteg utan någon behandling eller habilitering.
Men det kommer inte försvinna på ett kick, man måste som sagt vara envis och bestämd mot sig själv för att ta sig framåt. Och vara uthållig.
Men när man ser själv att man gör framsteg så vill man hela tiden förbättras, tro mig.

P.S Jag är 18 år och går sista året på gymnasiet.