Jag har gått på terapi för Fobisk personlighetsstörning som har många likheter med Social fobi. Jag hade inte så jättemycket övningar utan pratade mest med min terapeut om mina tankar och hur jag kunde ändra på dem. Kom väl inte så värst långt med övningarna, men det beror mest på att vi hade svårt att hitta saker som jag var intresserad av att prova på.

Men en liten bit kom jag iaf. Började med att bara observera folk i olika situationer t.ex. i kassakön i mataffären eller vad man nu känner lite obehag inför. Kollade hur de stod, hur de rörde sig, vart de höll blicken, hur de pratade med kassörskan osv. Det var faktiskt rätt intressant att se hur pass olika folk kan bete sig utan att det ser knasigt ut. Det gör att man får lite perspektiv på sitt eget beteende. Man kanske inte ser så udda ut som man tror…

Sen fick jag öva på att gå på café helt ensam och beställa fika, sitta kvar och ta mig tid att se mig omkring och möta blickarna på folk runtomkring. Hade aldrig gått på café själv innan.

Så det var ganska typisk exponeringsträning baserad på situationer jag var ovan vid och kände obehag inför. Jag gjorde allt det här själv på eget ansvar, men det kan nog vara olika, ibland kanske terapeuten följer med. Följande terapisession diskuterade vi hur allt gått. Det var jättenervöst att göra övningarna i början, men efter några gånger började det släppa lite. Jag tyckte det funkade rätt bra överlag och jag känner idag en större trygghet i situationer liknande de jag övade i, även om det fortfarande är nervöst om man kommer på ett nytt ställe.

Hur lång tid brukar det ta då, ungefär?

Tja, jag höll på med KBT i ett år, totalt kanske 30 gånger (kommer inte ihåg exakt), vilket jag tror är längre än vad som är vanligt. Jag har fått för mig att en KBT-behandling vanligtvis är kortare och går snabbare fram än så. Vi började med övningarna ungefär halvvägs in. Men jag skulle tro att det där beror mycket på vad terapeuten och du kommer överens om. Varje behandlingsinsats blir ju unik. Får man t.ex. mycket ångest i olika situationer måste man nog öva på ett lite speciellt sätt skulle jag tro. Det problemet hade inte jag utan det handlade mest om att jag skulle "komma mig för" att göra saker. Fick för övrigt starta med en kartläggningsperiod innan vi bestämde upplägget. Allt för att terapueten skulle lära känna mig och mina problem. Så jag antar att behandlingen blir anpassad efter dina behov.

Lycka till!

Okej, tack så mycket för att du delade med dig!

Ja, det har jag flera ggr. För buss-fobi, flera ggr. Fick börja med att bara stå nära en busshållsplats. Sedan åka en "station" (glömt vad det heter) på 100 meter kanske. Sedan två, tre osv. För att prova det jag fortfarande har ångest för - på morgon och EM då barn/ungdomar åker. Känns som huvudet ska sprängas av allt ljud. Kan åka buss idag, men undviker de tider som jag tycker är värst. (fuskar mao). Jag är glad att jag kan om jag måste. Ska dock säga att jag är van att gå eller cykla långa sträckor - så ens tanken på buss slår mig sällan. Men på vinter t ex och storhandling. eller sjukhus-besök.

Har också tränat på att vara social. På mitt nuvarande arbete så hade jag min grupp människor jag bestämt att dem gillar jag - och skulle vilja sitta vid samma bord vid fika-rast (är ett café där vi hade företags-ekonomi innan vi tog över). Eller stanna en stund efter och bara vara delaktig. Min önskan var hög om speciellt en tjej. Men vågade liksom inte ta plats. Tiden gick och grupper bildades. Och jag vart den som var över kände jag. Men min kontaktperson puschade mig varje gång att bara stanna lite och sätta mig i närheten, för att flytta min närmare och närmare - och till slut börja ett samtal själv. Det tog 1 år ca innan jag vågade sitta kvar efter. Och nu 3 år senare är tjejen och jag väldigt goda vänner. :-)

KBT har man god hjälp av. Och har man orken själv, så kan man göra små saker själv. Det handlar om att sätta upp ett mål och ta små steg ditåt - och inte ge upp.

Jag började med KBT och håll på i kanske 6-10 månader. Men det var inget för mig alls. Jag skulle utsätta mig för de situationer jag ogillar ( i mitt fall ex bjuda hem folk, försöka vara mer impulsiv och liknande) och det fungerade helt okej. Dock var det för krävande för min del. På grund av min depression klarade jag inte riktigt av att hålla behandlingen uppe och ansåg inte häller att det var mitt största problem (något jag nu i efterhand inser att det kanske var..).

det viktigaste tror jag är att man gör saker som man själv känner att man vill och orkar med. Tycker man inte det gör någon nytta är det kanske bättre att avvakta (som i mitt fall) och fortsätta senare.

Bara att börja lite smått kan hjälpa då du får upp ögonen för din egen fobi - jag insåg inte tidigare att jag hade något problem med folk, men då behandlingen började så listade vi ut att jag har större problem än jag själv någonsin kunnat tro. Nu när jag slutat med KBTn så arbetar jag ändå med det själv genom att jag är medveten om mina brister och kan utmana mig själv lite då jag orkar..

Liksom Fraosx, gick också i KBT för Social fobi (främst för skolan och stor grupp) men jag var så deprimerad och nedgången i övrigt så jag kunde inte ta till mig av terapin.

Jag kom ingen vart alls med den överhuvudtaget tyvärr och jag tyckte inte att min terapist var speciellt övertygande trots att han var snäll.