HEj!

Min sociala fobi började när jag vart långtidssjukskriven för depression för flera år sen. Det började när jag gick i affärer och mötte folk jag känner som alla vet att jag mådde dåligt, dom "flög på mig" allihopa och frågade hur jag mår och vad jag gör osv. Blev av med jobbet för att jag var sjukskriven för länge och efter det kom frågan "vad gör du", "vad ska du göra" m.m.

Jag klarar inte av att gå i affärer för att jag är livrädd att möta nån jag känner, det är egentligen den enda fobi jag har, att svara på dessa frågor, jag får fullständig panik.

Jag vet att dom är snälla och rara och bryr sig, men jag vill verkligen inte stå på affären och berätta om hur jag mår.
När jag har svarat "bra, hur är det med dej då" (alltså för att ta bort fokusen på mig), då rycker dom på axlarna och fortsätter fråga ut mig.

Jag har sett på hur killar gör när dom möter varann (jag är tjej), dom kan säga:
-hej, hur e läget?
- ja, de knallar på eller, jämna plågor osv.
och så går dom vidare och handlar eller pratar om någon hobby/intresse.

Men när kvinnor möter varandra är det som att de ska vara så personligt fast ändå inte på nå vis.

Jag tror att om jag skulle komma på nå bra att svara på frågorna som leder till att jag inte får några följdfrågor om mitt mående och vad jag gör så skulle jag klara allt idag.

Mina närmaste säger åt mig att man kan dra en vit lögn och säga att det är bra och att jag söker jobb m.m. Det är bara de att frågorna kommer ändå, jag har provat. Det slutar bara med att den vita lögnen blir till en stor lögn som skapar mer ångest. Jag får ångest av att ljuga.

Jag har tidigare alltid varit ärlig med mina problem, som innan jag blev sjukskriven visste alla på jobbet att jag åt antidepressiva och att jag mådde dåligt. Hade inga problem med att säga det. För jag är ärlig. Även om jag ibland möttes av chockade ansikten när jag berättade om det.
Men nu så här många år senare har jag ingen lust att berätta för mina bekanta som jag inte längre har nån kontakt med. Jag vill inte att dom ska veta hur jag mår, samtidigt som jag inte kan ljuga.

Har ni några tips på vad man kan säga när man inte vill prata.