Mycket av det du beskriver skulle kunna vara hämtat ur mitt eget liv. Jag hade iofs stabilare familjeförhållanden, men i övrigt vad gäller blyghet, självförtroende och problem i skola/arbete och privatliv är det skrämmande likt. Har t.ex. hoppat av både gymnasium, universitet och arbeten p.g.a. mina problem. För ca. två år sedan fick jag diagnosen Fobisk personlighetsstörning, som är väldigt likt Social fobi i de flesta avseenden, vissa experter menar t.o.m. att det egentligen bara är olika varianter av samma sak.

Det enda råd jag har att ge dig är att försöka komma till en terapeut som jobbar med KBT. Jag har själv gått i sådan terapi och fått viss hjälp. Visst kan man jobba med sig själv, men en terapeut kan hjälpa en att se problemområden och ge en utmaningar man kanske inte tänkt på innan, en terapeut kan också vara ett bra stöd när det går trögt. Men relationen till terapeuten är en känslig bit och det är viktigt att du känner förtroende för honom/henne. Det är väl kanske den biten som kan vara lite svår att få till.

Tänkte kommentera lite där du skriver: "kan ingen se mig för den jag är? Jag har ett gott hjärta och ställer gärna upp för min partner, vad det än må vara..men hittills har det inte dugit." Jag förstår så väl hur du känner, det känns orättvist när man gör sitt bästa för att vara schysst mot folk men de bara backar undan ändå. Jag har varit där själv. Tyvärr är den bistra verkligheten att godhet/snällhet eller vad man nu vill kalla det, inte rankas särskilt högt, åtminstone inte i början av en relation. Dels tar det tid innan man kan se sådana sidor hos folk och framförallt innan man vågar lita på dem, sedan vill nog de flesta först och främst träffa en person som verkar lite spännande och intressant . Det där med att vara snäll och schysst blir viktigt när relationen är mer etablerad, men i början vill nog de flesta ha en person som fångar och håller deras intresse på ett eller annat sätt, och ett gott självförtroende hjälper mycket i det avseendet. Det är bl.a. det här som skapar "illusionen" av att kvinnor föredrar "bad boys" framför vanliga hyggliga killar. Jag tror att det ligger lite i detta, men då mest för att just "bad boys" lyckas bättre med att fånga och behålla kvinnors intresse, mycket tack vare att de ofta utstrålar bättre självförtroende.

Jag tillhör inte de som tror på att "snälla" killar behöver bli som "bad boys" för att få tjejer eller kompisar. Man behöver absolut inte sluta vara schysst och snäll. Däremot så kan man inte heller förlita sig på att snällheten kommer att löna sig, iaf inte på kort sikt. Skall man bli intressant för andra männsikor så måste man ha något annat att erbjuda t.e.x. humor, intelligens, kunskap eller något annat, något som gör det intressant för andra att fortsätta lära känna en. Jag tror inte heller man skall göra till sig och låtsas vara någon man inte är, utan man måste försöka hitta sig själv i detta. Kan väl tillägga att jag själv inte lyckats särskilt bra med detta, men så har jag inte jobbat speciellt hårt på det heller förrän jag fick min diagnos för ung. två år sedan. Det är fortfarande ett "work in progress".

I övrigt vill jag passa på att ge dig beröm för att du ändå inte har gett upp det här med förhållanden utan fortfarande försöker. Det tycker jag du skall vara stolt över. Många i samma situation, inkl. jag själv, ger upp mellan varven och tycker periodvis inte att det är lönt.

Många kloka ord. Tack för att du skriver. Ja, en KBT-terapeut har jag pratat med min läkare om att jag vill börja med. Får hoppas på att jag får en tid snart.

Du har helt rätt i att en intressant personlighet och självförtroende drar till sig uppmärksamhet. Tjejer som jag får kontakt med på nätet brukar speciellt gilla min humor. Jag är ganska "vågad", utåtriktad skriftligt.

Men jag hämmar mig själv sen när jag träffar personen öga mot öga. Blir lite blyg och "kantig", försöker få personen att gilla mig för mycket. Vet inte vad jag ska säga riktigt, och slänger ur mig det jag kommer på, vilket kan bli banala, tråkiga frågor.

Så, självförtroendet, där ligger den stora akilles-hälen. Vad ska man göra åt det? Förutom fysisk träning och terapi, har jag inte så många fler ideér. Jag får börja där.

Ibland funderar jag på om jag förstör för mig själv bara genom att försöka träffa en tjej i nuläget. Jag kanske ska förbättra min självbild först innan jag träffar fler tjejer, för att slippa den psykiska påfrestningen av att få nobben om det blir så.

Jo, jag förstår dig, jag har blivit less ibland på allt vad dejting heter och lagt ner några månader. Men längtan efter tvåsamheten har blivit starkare med åren, och jag känner att det är fan dags nu att det händer något.

Hur ser det ut för dig med nya bekantskaper? Hur har senaste tiden varit för dig?

Sköt om dig / Christian

Tack Christian! Ursäkta att jag inte svarat tidigare, jag har haft ett par dåliga dagar.

Vad gäller nya bekantskaper så har det varit dåligt med det på bra länge. Jag träffade en tjej på en utbildning jag gick förra sommaren/hösten. Vi blev rätt goda vänner och så småningom också grannar. Min första "riktiga" kompis IRL på flera år! Jag trodde i min enfald att vi skulle fortsätta vara vänner ett bra tag framöver, vi hade t.o.m. pratat om det, men i nu höstas drog hon sig helt plötsligt ur, ville "gå vidare" och sa upp all kontakt, t.o.m. deletade mig på Facebook. Blev såklart väldigt besviken över det och fick aldrig riktigt klart för mig varför. Nu har jag dessutom varit sjukskriven under större delen av hösten pga depression, så mitt sociala liv har tyvärr varit stendött. Förutom min syster och hennes familj har jag knappt några bekanta alls som jag träffar i verkliga livet. Har några kontakter via nätet, som jag iofs uppskattar, men de är ändå av ganska ytlig karaktär. Så tyvärr, på den fronten är det riktigt illa ställt för min del just nu.

Precis som du ger jag ett annorlunda intryck i skrift än vad jag gör öga mot öga, det är iaf vad jag fått för mig. Jag kan iofs hålla igång ett samtal på en ytlig nivå, men jag saknar en del spontanitet och släpper aldrig någon riktigt nära inpå mig. Att träffas öga mot öga skapar en helt annan osäkerhet, man har mindre tid på sig att formulera sig, man måste tänka på kroppsspråket osv. Så jag håller med dig om att det är mycket lättare att göra ett bra intryck i skrift.

Vad gäller självförtroende så hjälper regelbunden träning bra även för mig, åtminstone om räknar att hålla sig över ytan som bra… Annars är det nog bara att öva på det man tycker är jobbigt och försöka hitta ett naturligt och avslappnat sätt att hantera de sakerna. Det är såklart enormt mycket lättare sagt än gjort, men med enveten och regelbunden träning tror jag det kan ge resultat. Det är det som KBT bygger på, men har man självdisciplin kan man göra lite saker på egen hand. Det skadar t.ex. inte att läsa och följa en bok som innehåller KBT-övningar för Social fobi, det finns säkert en och annan på biblioteket om man inte vill köpa. Men det gäller som sagt att ha självdisciplin om man skall köra själv, och min egen är inte den bästa direkt…

De där med att försöka träffa en partner i ett sådant läge som du är i just nu är ju såklart lite knepigt, det är en avvägning man måste göra. Att träffa tjejer och gå på dejter är ju i sig en bra social träning som är bra att hålla igång. Visst kanske man kan ta en "paus" från sådant medan man jobbar på sitt självförtroende, men risken finns att man kommer bort från det och har svårt att börja på nytt. Samtidigt är det ju också jobbigt om man hela tiden drabbas av bakslag på den fronten, sånt stärker ju inte precis! Det är svårt att säga vad som är bäst faktiskt!? Skall man dejta så tror jag man skall akta sig för att försöka imponera på den andra personen, det skapar bara onödig nervositet och kan lätt genomskådas. Istället skall bara tänka på att ha en trevlig stund tillsammans med sin dejt och framförallt att slappna av och vara sig själv, fast på bästa möjliga sätt. Endera så klickar ni eller så gör ni inte det. Sedan tror jag det är viktigt att inte ta misslyckanden på det här området alltför personligt. Ännu något som är mycket lättare sagt än gjort, jag vet! Men ibland funkar det bara inte, det behöver absolut inte vara ditt "fel". Och sedan en annan sak: kan man umgås med någon online i 4 veckor och sedan dumpa personen redan efter första mötet IRL då tycker jag faktiskt att man verkar rätt ytlig, inte mycket att sörja över!

Oj vad det här blev långt! Jag önskar att det förra stycket byggde på väl beprövad erfarenhet från min sida, men tyvärr är det inte så. Jag är bra på att fånga upp kloka relations- och psykologitips från andra, men tyvärr är jag rätt usel på att följa dem själv. Någon dag skall jag dock börja följa dem själv, för jag tror att det är generellt sett bra råd och jag vet att det funkar för många andra

Måste sluta nu, men jag önskar dig lycka till på din resa mot ett bättre självförtroende! Ha det bra!

Mm, i ditt fall tycker jag den tjejen du blev vän med också verkar kall. Har du inte gjort något dumt mot henne, så varför behandlar hon dig så? Inget att hänga i julgranen där heller. Nu i efterhand känner jag att det var tur att jag inte blev ihop med tjejen jag träffade. Vi hade nog ganska snabbt gjort slut ändå, när jag märkt hur kall hon är känslomässigt.

Får se hur det blir med dejtandet..jag kommer nog inte hänga på såna sidor på ett tag, jag tar itu med mig själv istället. Jag börjar få tillbaka kämpaglöden nu, jag vill ju få ett slut på mina återkommande bakslag med ångest, strul med jobbet osv.

Nä, men det är bra råd du kommer med, det är ju ofta enklare att ge råd för andras bekymmer än sina egna el hur? Hehe ;) Jag märker att du är en intelligent kille. Det komiska är att många som hänger på den här sidan är emotionellt mognare än genomsnitts-svensson tror jag, trots våra svårigheter med det.

Erfarenhet av den "mörka sidan" av livet ger ett perspektiv på saker och ting. Hoppas dina dåliga dagar minskar i antal med tiden. Du kan alltid slänga iväg ett meddelande till mig om du vill snacka om något.

He he, ja visst tusan är det lättare att ge råd till andra än till sig själv!

Det är möjligt att vi som hänger på sådana här forum kanske är lite mognare i våra tankar kring sådana här svårigheter, även om vi kanske har svårt att tillämpa vissa saker i praktiken. Jag tror som du säger att erfarenhet av den "mörka sidan" av livet ger perspektiv. Sedan handlar det nog mycket om hur mycket man förstår om sina problem och hur mycket man har lärt sig om dem. Jag tror att det är bra att lära sig så mycket som möjligt.

Vad gäller tjejen jag nämnde så är det möjligt att du har rätt att hon egentligen var rätt kall. Hon verkade väldigt varm och generös i början, hon hade också varit med om en del jobbiga saker. Vi gled ifrån varandra lite när hon hade en jobbig period och drog sig undan. Sedan åkte hon utomlands och när hon kom tillbaka var hon utvilad och mådde jättebra, och sedan firade hon det genom att säga upp kontakten med mig. Ok, jag var lite sarkastisk där, hon var väl inte direkt elak på något sätt, men det var lite så jag kände det just då. Själv hade jag nyligen blivit sjukskriven för depression och "anpassningsvårigheter" så jag var inte precis upplagd för ytterligare tråkigheter, kändes lite som att bli sparkad på medan man ligger ned. Jag kan förstå att hon aldrig såg mig som en lika nära vän som jag såg henne, men det kändes ändå överdrivet tufft att bara bryta sådär abrupt. Det var nästan så att jag trodde att jag gjort henne illa på något sätt, men det visste jag ju samtidigt att jag inte hade gjort. Men det kanske var så att hon egentligen var bra mycket ytligare än vad jag trodde? Finns väl en del som tyder på det. Men samtidigt vill man inte riktigt se att man kunde ha så fel om en person.

Ok, det framgår väl ganska tydligt att jag inte riktigt har släppt det där ännu. Inget jag ligger sömnlös över iofs, men ändå, tankarna finns där. Tyvärr blir det så när man drar sig undan och inte umgås med så mycket folk, man fortsätter att älta det senaste som hände på den sociala fronten. Förhoppningsvis kan jag släppa det helt så snart jag får lite struktur på mitt liv igen.

Jag tycker det låter bara att kämpaglöden börjar komma tillbaka, för den behövs när det går tungt! Tror att det kan vara klokt att ta en paus från dejting-"cirkusen" ett tag medan du jobbar lite på dig själv. Jag hoppas att det löser sig snart med terapi och sådant, och framförallt att terapin ger något. Du har kommit långt bara genom att se vilka problem du har! Lycka till!