Jag har också väldigt svårt att prata med folk om vissa saker. Ibland ställer jag de mest konstigaste frågorna för att bara ha någonting o prata om, jag tar intte till mig allt. Svårt, men sant :(

Okej, jobbigt! :( Jag är väldigt blyg i grunden och har överhuvudtaget svårt att prata något längre med främande människor. Men med psykologen går det inte alls. "Hade du några djur under din barndom?", bara en sån fråga kunde jag inte svara på alls trots att den inte var speciellt personlig och att jag såklart visste vad vi haft för djur. SÅ jobbigt

Känner igen mig precis! Alltså på pricken.

Det kanske går lättare att mejla? Det funkar för mig.

Eller på något annat sätt, om det är en bra psykolog borde hon vara väldigt flexibel. Och så går det mycket lättare nu när jag bytt psykolog, så det kanske är kemin som inte stämmer, det kan vara svårt att veta just nu men det märks när man bytt. Bara tips!

Hej! Tack för ditt svar!
Gör du? Jag är förvånad att det finns någon här som hade det som jag!
Jag prövade att mejla med psykologen, men hon tyckte det blev för svårt att jobba med KBT, som hon var utbildad i, när vi inte hade någon verbal kommunikation. Vad för terapi går du? Vad bra att det känns bättre för dig med din nya psykolog! Jag är osäker på om det skulle göra det lättare för mig att byta, har gått lika dåligt för mig hos alla 3 psykologerna jag haft. Men jag ska vända mig till psykiatrin och göra ett nytt försök med att kunna ta emot hjälp!
:)

Sa inte ett ljud till min förra psykolog. Han sa att jag var komplicerad och att han ville ta kort på mig för jag såg så förstörd ut. Alltså så var våran kemi kanske inte den bästa. Nu har jag börjat i KBT relativt nyss, med en ny "behandlare". Han är väldigt lättsam och glad och uppmuntrande. Han säger hur bra jag är när jag kommer osv. Och vi har åkt bil tillsammans och ätit mat, åkt tåg till Göteborg och så. Det jag vill ha sagt är att det kanske går lättare om man kommer bort från själva behandlingsrummet. Det blir en mer personlig relation. Vet mer om honom också, visste knappt någonting om min förra.

Bra att du ska göra ett nytt försök! Lika gammal som dig förresten. Ville bara skriva det, av någon anledning. Lycka till! (:

OCH, vi mejlar flera gånger i veckan. Och göra skriftliga "formulär". Jag skriver alltså om mina tankar och vad jag känner i sociala situationer. Så när vi träffas vet han hur jag känner och tänker. Har ni testat det? Igen, lycka till.

Wow, vad bra din nuvarande kontakt med terapeuten verkar vara!!
Känner igen terapeuten jag slutat att gå hos i den du har nu. Hon var väldigt lätt att ha med att göra, och tyckte jag var jättebra som gick till henne, och tog många exempel från sitt eget liv vilket gjorde att jag kunde känna igen mig i henne. Vi provade att åka bil en gång, för att se om det gick lättare då. Det gjorde det inte alls :( Vågade inte vrida på huvudet för att kolla på henne, men såg att hon kunde blicka åt mitt håll ibland vilket gjorde mig väldigt obekväm eftersom jag då inte såg om hennes blick var ex. ogillande, och därmed kanske satt och såg ut som en hög med skit och vart ännu stelare, haha. 

Coolt att veta att det finns någon i min ålder som har likande erfarenhet, känner mig inte lika konstig nu!

Jag mejlade lite med henne ett tag, men hon tyckte inte att det räckte, när jag sedan väl på plats inte kunde prata tyvärr.

Går du i terapi privat eller inom psykiatrin? :)
Kan du prata "fritt" med honom, typ säga vad du tänkte i en viss situation utan att först överväga det i en evighet? Eller hur går det nu när det går lättare för dig?

Och ett litet sidospår…Hur yttrar sig din sociala fobi? 

Hoppas du vill svara :)

Tack! Kram!

Ja det är jättebra med min nuvarande! Dock är det extemt jobbigt, för vi ska göra jobbiga saker hela hösten. Men ändå.

Alltså jag var också sån i bilen, haha. Allting kändes pinsamt och jag kollade bara bort. Och han pratade ju på… och jag var tyst. Och sen när han blev tyst så tänkte jag bara på att "jag är så himla tråkig, jag är så himla tråkig, har ingenting att säga, vad ska jag säga". Men sen kan jag ändå svara bra på frågor. Men inte att hålla ett samtal vid liv.

Vad tråkigt! Jag tror innerligt på att du kommer träffa någon som det går lättare med, eller så kanske du kan träna på just det? Jag tränar t.ex. ,med en annan kollega till behandlaren, med att rollspela. För jag har svårt med det som sagt.

Inom BUP just nu, fyller år i december och då blir det inom vuxenpsyk. Du då? (: Ärligt talat längtar jag efter det. Bara för att jag är så feg och inte vågar någonting. Vi har både pratkontakt och KBT-möten.

Grejen är den att jag har svårt att finna orden till mina känslor och tankar i verkligheten/på BUP. Säger "vet inte" hela tiden och jag vet ärligt talat inte varför. Men jo, jag har fortfarande svårt att säga vad som helst. Jag börjar gråta hela tiden också vilket bara är pinsamt (det borde inte vara det!). Upprepar det jag tänker säga i en halv evighet i huvudet. Och det slutar oftast med att jag inte säger det. Men det var värre med med den förre.

Hur det yttrar sig för mig: Fruktansvärt illamående, magont, dålig i magen(måste ibland springa till toaletten, äckligt jag vet), skakningar, hjärtklappning, blir ledsen/gråter. Det var inte alls så mycket magproblem innan, men det har nästan tagit över nu. Hur blir det för dig? Bara nyfiken. Aldrig pratat med någon annan med Social fobi så det är "kul" att veta!

Kram! (Herregud vad långt det blev…)

Okej, det låter som vi har samma upplevels av att åka bil med terapeut haha ;) Men vad bra att du kan svara bra på frågor!

Vad för saker ska du göra som exponeringsövningar i höst? Är lite nyfiken på det för jag kom aldrig så långt att vi började med sånt :(
Gick hos skolkuratorn förra hösten, men hon var inte utbildad i KBT så hennes hemläxor blev för stora och ogenomtänkta och hjälpte inte alls.

Ja, ditt exempel ger mig iallafall hopp om att det, kanske, skulle kunna gå lättare för mig att prata med någon annan :)
Låter som att du får bra hjälp!

Okej, jag gick privat på KBT nu senast, fast inom ett företag som hade mycket remisser från psykiatrin. Sen innan hos skolkuratorn och innan det hos en psykolog som höll på att avsluta sin universitetsutbildning. Men inget av det har altså funkat :(
Men hon jag gick hos senast har skickat en remiss till allmänpsykiatrin så jag hoppas få komma dit snart!

Kan förstå att det är jobbigt att börja gråta hela tiden! Gör också det ganska så enkelt, inte jätteofta, men känner jag mig för utsatt så blir det lätt så. 
Jag har tur, det yttrar sig inte på så många sätt för mig. Har under senaste åren blivit extremt kissnödig dagar/veckor som jag känt mig extra orolig. Kan kissa 2 gånger i timmen och hinna bli galet kissnödig imellan. Men det har blivit bättre nu när jag vågar gå på toaletter på allmäna platser. En gång när jag inte var hemma undvek jag att kissa i 54 timmar ;) Men fy vad jobbigt att bli dålig i magen, det måste vara något av den värsta "biverkningen" av ångest!
Jag blir mest väldigt trött av att vara spänd, får "ont i hjärtat" vid jobbigare stunder, fryser, svettas, får hjärtklappning och så. 
Haha, min text vart inte heller så kort :)

Haha ja, det känns lite så.

Jag vet inte exakt vad jag ska göra, men ungefär: Ringa nummerupplysningen och presentera mig plus fråga efter terapeutens nummer, hålla ett föredrag inför några på BUP (det värsta), rollspela med en kollega till honom. Det är det jag vet just nu. Alltså inte så mycket. Just det, ska kolla på en film när någon spyr eftersom jag är rädd för det. Att kräkas alltså. Jag har börjat en ny skola nu precis så jag utsätter mig väldigt mycket redan! Till exempel genom att åka tåg varje dag.

Ja, jag har otroligt bra hjälp runt mig om jag tänker efter. Hur har det gått för dig det senaste?

Det låter jobbigt att bli kissnödig hela tiden också! Speciellt inte när man har det jobbigt med allmänna platser.

Hoppas det går bra för dig!

Hoppas det går bra för dig med alla exponeringar och allt! Låter som du har en hel del svåra saker att göra. Tycker du att det hjälper så att det går lättare nästa gång som du ska göra det? Det tyckte aldrig jag att det blev när skolkuratorn skulle försöka hjälpa mig, blir det skillnad för dig? 
Ja gud vad mycket du får utsätt dig för när du har börjat ny skola också! Hur påverkas din skolgång av din sociala fobi? Min är mest att jag inte har någon kompis, äter lunch nere på någon toalett istället, aldrig frågar om hjälp, börjar gråta om jag måste prata när jag inte vågar och skolkar då jag vet att det är någon situation som kan kräva det. Dock är alla lärare informerade om mina hinder så helt lämnad åt mitt öde är jag inte ;)

Just nu går det ganska så okej för mig. Det är skolan som är lite jobbig, med att jag går runt själv hela dagarna och när jag inte vet om jag kommer behöva stå i centrum eller ej, men annars så är det helt okej just nu! 
Hur går det för dig? Kram!

Vi har faktiskt inte börjat än och när jag vet att vi ska börja så ska jag hitta på ursäkter, till exempel att tåget är sent. Jag vågar inte! Han sa någon gång att jag kunde ringa nummerupplysningen men började gråta.

Jag har undvikit skolan extremt mycket, förstod nog inte hur jobbigt det är. Har lite hjälp i skolan dock, med en vuxen som sitter med. Hon sitter egentligen med en annan tjej men hon behöver inte så mycket hjälp så hon är mycket till mig med. Väldigt bra. Så jag har börjat prata lite med den andra tjejen. Nu ligger jag efter sjukt mycket och det är det jobbigaste just nu, gråter av stress.

Har lite samma som dig i skolan, om jag inte hade haft "den vuxna" hade jag också varit helt själv. Och aldrig gått och ätit. Men jag flyttar snart hemifrån och då har jag nog inte råd att köpa lunch också. Lite snål!

Haha mina lärare är också informerade! Men är ändå så himla orolig ifall någon skulle glömma. Vad synd att du är helt ensam :( Borde ju finnas någon mer som har Social fobi, nu låter jag som en lärare, men det är ju ledsamt! Om vi skulle gått på samma skola kunde vi hålla ihop. Haha.

Har du haft soacial fobi hela livet? Förlåt om du inte vill svara, men det är… intressant. Aldrig pratat med någon med "samma problem".

Kram!

Vad jobbigt för dig att det känns så svårt med exponeringarna… Hoppas din terapeut märker att det blir för stora steg så att han kan lägga det på en mer rimlig nivå.
Men vad bra att det finns en vuxen person som kan hjälpa dig i skolan! Vad hjälper personen dig med typ? Klarar du av att prata med honom/henne?

Vet din klass om dina problem? eller ja, det är väl ganska lätt för dom att se att man har problem ;) Men mina klasskamrater är iallafall inte informerade. Det låter jättejobbigt att vara så stressad som du är :(

Jag brukar, när jag har längre raster, gå hem till min lägenhet och äta. Jag brukar äta typ pasta eller något annat billigt då, är också lite snål av mig och vill absolut inte att mitt studiebidrag går till mat haha.

Ja, det är lite tråkigt att vara ensam. Speciellt eftersom jag tar studenten nästa år.. känns så dåligt att fira studenten när jag inte ens har lyckats med något så basic som att lära känna någon, och inte har något att fira med. Fasar inför det.

Nix jag har inte haft det hela livet. Jag har alltid varit blyg, men det var nog i femman som det bliv läskigare att ta kontakt med andra och att få en fråga inför klassen. I åttan skolkade jag endel och hade mycket ångest inför skolan, men sen vart det lite bättre i nian för min mamma ordnade ett möte med skolan så att jag slutade att få frågor på lektioner och sådär. Det är först på gymnasiet som jag märkt av det riktigt mycket, när jag inte har någon att vara med, och ingen kompis som kan ta kontakt med läraren åt mig elelr hjälpa mig. Men sen har jag väl blivit lite sämre också, i början räckte jag på ett fåtal lektioner upp handen så att jag kunde få hjälp om jag undrade något. men nu gör jag absolut inte det, jag pratar inte med lärarna alls. Klarar det inte.
Men så länge jag slipper prata med någon är det rätt lugn. Härom veckan började jag läsa en ny kurs, utgick från att läraren var informerad men hade fel! Det var jättehemskt, inför 30 pers. skulle jag säga namn, skola och var jag bodde. Ville gå därifrån men vågade inte resa mig. Satt med dunkande hjärta och tillbakapressade tårar en halvtimme innan det slutligen var min tur.. då jag brast ut i storgråt. Så dumt, hela situationen. 
Har det hänt att dina lärare glömt någon gång? Har du klarat det då?

Har du haft Social fobi länge? Vet du vad som skapade den? (om du vill svara..)
För min del var det nog bara att jag hade lite höga krav på mig själv och så, så inte att jag blivit mobbad eller liknande. 
Kram!

Min psykolog kallar det för min "assistent", jag ska få min egen nu. För den andra var till en annan tjej, som sagt. Hon hjälper mig med: att inte vara ensam, pratar för mig, möter mig och följer mig in i skolan, sitter bredvid mig i klassrummet om jag vill och om någon lärare glömmer av att de inte ska säga något till mig säger hon till! Ja, som en egen assistent, så jag känner mig trygg. Just nu håller min hemstad på att intervjua en, får se hur det går! Ja, jag kan prata med henne, i alla fall hon som är nu… vet inte hur det blir med en ny. Känner mig rättså säker när det bara är jag och en annan, och ännu mer säker eftersom hon är vuxen. Alltså 35-40+.

Nej det är ingen som informerat dem så men… det är en väldigt bra skola på så sätt att det finns oändligt mycket olika folk. Och det är ingen som mobbas och så vidare, min handledare har sagt att det är flera andra i min klass som mår dåligt av olika anledningar. Det är ingen som tycker det är konstigt. Men de förstår som du säger haha, är liksom inte där mestadels av tiden!

Nästan likadant som mig! För det mesta börjar det nog med blyghet. Tror jag.

USCH, det är min farhåga! Stackare :( haha. Känner verkligen igen mig… Även fast inga lärare har glömt men lärare har inte riktigt förstått och tvingat fram mig och så, och sagt inför hela klassen att jag ska prata högre när jag väl redovisade. Dock alltid börjat gråta när vi varit tjejgäng och mina kompisar påpekat min blyghet inför alla!

Jag vet inte när exakt min sociala fobi började. Nog när jag började gymnasiet första gången. Det började väl med att jag bara var lite blygare än andra i mellanstadiet, men min dåvarande lärare sa på alla utvecklingssamtal att jag ska räcka upp handen mer och ta för mig, och att jag var blyg. Och sen har det fortsatt med en klasskompis och kompisar och lärare som sagt och frågat varför jag är så blyg och tyst. Och så tror jag det spelar in att jag är ganska "skör" och svag. Osäker. Väldigt personlig fråga men har du många vänner? Har ungefär två… en som jag kan säga ganska mycket till över sms/skype men ingen som jag vågar träffa i verkligheten. Känner mig otroligt ensam.

Tog precis bort jättemycket jag skrivit, skäms så över att denna "tråd" ju ska handla om dig, hoppas det inte gör något… och hoppas verkligen det går bra för dig! Kram.

Hej! Till att börja med, förlåt så mycket för mitt sena svar! 

Vad bra att du kan ha en assistent i skolan, och att hon kan hjälpa till på så många plan! Har du fått träffa den nya assistenten som din stad har intervjuat än? Vad bra att din klass tar dina svårigheter på ett bra sätt! Tycker min klass också gör det, ett fåtal personer försöker fortfarande prata med mig trots mitt dåliga gensvar, är imponerad av deras envishet haha!

Ja, att behöva prata och "misslyckas" så mycket inför hela klassen första lektionen kändes verkligen hemskt! Det låter inte alls kul de gången dina lärare inte förstått dig heller, vad bra att din assistent kan säga till dem nu! Man blir så utsatt när man inte själv vågar säga att min inte vågar prata haha.

Finns det några människor i din klass som försöker prata/ pratar med dig? Har du några kompisar på din fritid som du kan prata med? Tänkte vad du menar med "tjejgäng" mest :)
Kan du prata med dina lärare något? Jag undviker det så gott jag kan, och mejlar helst om jag tex. behöver gå tidigare en lektion eller liknande. Även om de kommer till min bänk och frågar om jag behöver hjälp, säger jag nej för att slippa prata med dem. Kan du prata med dem eller är det något din assistent kan hjälpa dig med? :)

Hoppas du fortfarande läser tråden! Och att det går bra för dig! Berätta gärna något om hur det går för dig med exponeringarna, om ni har kommit igång med dem :)
För mig går det sådär med att få hjälp… psykiatrin avvisade min remiss för de tyckte inte att det verkade som att KBT skulle hjälpa eftersom jag inte vågade prata något. Är så himla ledsen och besviken på att inte få någon hjälp! Men just nu står mitt hopp till att skolan ska vilja göra en basutredning så att jag via den vägen ska få hjälp!

Du behöver absolut inte ta bort något du skriver, jag uppskattar verkligen att läsa det du skriver. Verkligen!
Ta hand om dig! Kram!

Hejhej! God jul och Gott nytt år långt i efterskott, bättre sent än aldrig va!

Väldigt mycket har förändrat sig, går och funderar på en helt annan skola och stad nu… inte varit i den nuvarande skolan på månader. Vet inte vad jag ska ta mig till! Och nu har jag fyllt arton så min terapeut har skickat en remiss till vuxenpsyk. I höstas gjorde jag en utredning och jag fick nyss svar - svår Social fobi. Och sekundär depression pga det. Känns sådär.
Ska börja exponeringar med vuxenpsyk!

Hemskt för dig att inte få hjälp. Det är ju fruktansvärt. Hur går det nu? Man kanske kan hjälpas åt, skulle inte det gå? Hjälper din familj dig mycket? Hoppas på utredning för din skull!

Pratar regelbundet med en vän, och träffade henne tillsammans med våra familjer två gånger runt jul och nyår vilket var ganska hemskt. Skämdes över mig själv, satt som på nålar.

Kram!!

Hej och tack detsamma! 
Vad ledsamt att skolan blivit ännu svårare för dig! Måste vara hemskt att inte våga gå till skolan, och stressen som kommer där till! vad för skola är det du funderar på att byta till, och vad med den gör att du tänker att den kan bli bättre för dig? Har du fått en psykolog på vuxenpsyk än så att du kan starta med exponeringar? Vad jobbigt för dig att ha en depression som följd till det också, som om inte Social fobi är mer än nog :( Äter du någon ångestdämpande medicin? 

Jag har äntligen kommit i lite rätt riktning med att få hjälp! Mamma ringde och pratade med någon på vuxenpsykiatrin om min situation och straxt där efter fick jag ett brev att jag blivit uppsatt på väntlista för bedömningssamtal, längtar så himla mycket till att jag får en kallelse!
Dessutom så träffade jag en läkare på vårdcentralen som jag gav ett brev där jag skrivit om min situation, och det tillsammans med att mamma stod på sig, gjorde att jag äntligen fick en medicin (remeron)! Dock är jag väldigt osäker på om den kan hjälpa mig, då den främst ges som andrahandsalternativ vid medelsvår till svår depression, vilket inte är något som jag lider av. Jag har tagit medicinen i 25 dagar nu, men än så länge har jag inte känt någon skillnad.
I förra texten skrev jag att jag hoppades att skolan skulle vilja göra en basutredning, men det ville de tyvärr inte. Jag vart så himla besviken, på specialpedagogen hade det verkligen låtit som en självklarhet att de skulle gå med på det. De avslog den med motiveringen att det behövdes mer kompetens än dem hade.

Och som svar på din fråga, ja, min familj hjälper mig jättemycket! Eller mamma är det väl mest, hon ringer och fixar och donar åt mig! Utan henne hade jag förmodligen hoppat av gymnasiet för länge sedan!
Pappa brukar jag inte prata med om min problematik, men jag upplever ändå att han förstår utifrån det lilla som han vet. Mamma säger väl en del till honom också.
Mina syskon brukar jag inte heller prata med om min problematik, men de vet ju en del ändå… att jag inte har några vänner och att jag har svårt i sociala situationer och så. Jag tror inte att de skulle förstå om jag skulle berätta, hur något så enkelt som att prata kan vara så svårt. Jag vågar inte ta risken att de ska se mig som mer konstig än jag är iallafall.
Har du en stöttande familj?
Vad bra att du har en kompis som du kan prata med! Mindre bra att du skämdes över dig själv såklart… men ändå. Jag har en kompis från högstadiet, men nu har jag inte träffat henne sen i somras. Tänkte skicka ett facebookmedelande till henne för några veckor sedan, men vågade aldrig. Ska nog göra ett nytt försök snart!
Jag håller mina tummar för att det snart vänder för dig!