Jag har några vänner som jag umgås med ibland men ingen av dem vet att jag har Social fobi. När jag är med dem är jag som en normal människa.

Vad skönt att du har vänner. Det är nog gult värt?

Mjo, det är skönt.. vet inte hur det varit utan dem..

Ja jag vet inte hur det är att ha vänner. 

Jag har så tur att jag lyckats skaffa flera vänner under perioder då jag mått lite bättre och då mest genom det gemensamma hundintresset. Eftersom jag valt att göra det enkelt för mig och vara öppen om mina problem så vet alla mina vänner om min socialfobi, depression & ångest och är väldigt förstående och stöttande.

Hade jag dock inte haft hund och varit aktiv så jag träffat andra hundägare så vet jag inte om jag hade haft några vänner alls.

Något sånt tror jag med. Jag skulle nog vara mer social om jag hade någon aktivitetet och hund är något som jag vill ha som jag kan åka till kursgården och träna agility och gå på kurser.

Men det kanske bara är en dröm.

Jag har inga nära vänner, några bekanta bara. Dom vänner jag haft har jag lyckats göra mig av med, eftersom jag varit dålig på att höra av mig eller inte velat träffas så ofta. :(

Jag har knappt några vänner, men det är endast för att jag inte har samma intressen som de jag träffat

Jag har en bästa vän som jag haft i 12 år nu tror jag, och en killkompis som jag vågar höra av mig till trots att det gått lång tid. I övrigt försvinner vänner ofta, jag är för dålig på att hålla kontakten och när det gått ett tag så vågar jag inte höra av mig.

Facebook är bra för mig dock, jag vågar trycka på gilla och kommenterar en del.

Jag har inga vänner förutom internetvänner.

Nej det var länge sen man hadde något vän eller kompis.

Jag har inga vänner, jag hade en vän förut vi var vänner i typ fyra år men hon vill hellre vara med några andra vänner och hon förstod inte att jag hade problem fast jag förklarade för henne hur jag kände så jag tyckte att det är bättre att vara utan vänner än att ha en vän som inte bryr sig om hur man känner sig.

Jag har två nära vänner från fyra år tillbaka som jag ibland fortfarande kan vara lite obekväm med ibland på grund av min sociala fobi. Annars har jag några få till (kanske 2 stycken) som jag inte har problem att prata med och så oftast.
Anledningen till att jag har två nära vänner skulle jag säga är för att dem alltid har fått mig att känna mig säker och att jag kan vara mig själv runt dem. Vi delar många egenskaper vilket har hjälp enormt mycket, plus att de verkar ha förståelse för min fobi trots att jag inte berättat om den för dem (insåg idag att det är Social fobi jag har).

Förlåt för lång text.

Jag vet inte om jag har Social fobi. Jag har alltid varit en blyg och tyst människa men ändå alltid haft lite kompisar. Alltid haft internet kompisar, för då kännde jag mig inte lika blyg. Men just nu har jag ingen, ingen alls att prata eller umgås med, bara min pojkvänn. Han är min bästa vän. Men hur kul är det när jag vill göra "tjejgrejer" och måste tvinga med han. Det räcker inte. Jag håller allt inne, jag vågar liksom inte ta kontakt med nya människor. Det tar hur lång tid som helst för att jag ska öppna mig. Jag skämms för mycket och är rädd för att ingen kommer att gilla mig. Jag vet att jag är en väldigt snäll person men jag blir så osäker med en främling.

Dom flesta av mina vänner har jag känt sen jag var liten. Jag har svårt att lita på nya människor men jag har haft turen att hitta två nya bra vänner och träffar ju även sambos vänner ibland.

Min man  har inga vänner privat så vi sitter hemma varje dag och kväll. Han har nog Social fobi men han söker inte hjälp.

Jag har vänner men träffar dem ytterst sällan, min pojkvän är likadan.
Vet bara inte varför det blir så, är lättare över nätet tycker jag.

Jag har inga direkta vänner heller och dom jag får har jag svårt att hålla kvar pga just att jag inte hör av mig så ofta, eller kanske inte kommer fram som "intresserad av vänskap?". Jag funderar på om jag inte har ett sånt stort socialt behov som andra har, sitter gärna hemma med familjen och ser en film eller så. Har en killkompis jag chattar med flera timmar dagligen dock, och som förstår hur det ligger till… som kanske fyller mitt sociala behov den vägen? who knows.

Men ibland kan jag tänka som dig, för jag hade en liten svacka där jag tappade några av mina bättre vänner i yngre tonåren, eftersom jag inte orkade umgås lika mycket. plus att man växte ifrån varandra. innan dess var jag faktiskt VÄLDIGT social.. men efter jag tappade vännerna så började rädslan, ångesten och den allmänt asociala delen smyga sig på. Och nu är det helt helt jäkla heldags projekt att bara gå på café med en bekant, och så är man helt utmattad efteråt! Så kanske är det något som kommit av att jag tappade mina vänner?

Men jag försöker arbeta bort det nu, satte mig medvetet på en jäkligt social högskole utbildning, för ska inte låta det hindra mig.. även om redovisningar inför klassen varje vecka inte är något skoj, så börjar jag vänja mig vid vissa saker.

Jag har 3 nära vänner, men bara en av dem vet om mig och min "situation". Jag hade även en nära vän som var kille (dom andra tre är tjejer) men han svek mig riktigt grovt.. 

Så nu har jag bara dom 3, och 2 av dem träffar jag i princip aldrig.

Vet inte om jag får skriva här på socialfobi iFokus, då jag inte har det alls.. Jag har 7 bra vänner i skolan, sedan har jag några vänner utanför också.. Och en bästavän (ingår i "de sju") och vi är riktigt tajta. Vi är liksom precis likadana i alla sätt och vis- planerar allt tillsammans. 

Att ha bra vänner- ja det är riktigt guldvärt. Vad skulle jag gjort utan dom? Det är skönt att kunna dela tankar och åsikter och ha samma intressen. Även skönt att om man är ledsen förstår dom och tröstar.

Denna bilden beskriver mig och min bästis väldigt bra.. hehe

Vet inte riktigt vad jag skall svara faktiskt. Egentligen får jag nog svara nej. Jag hade vänner när jag växte upp, men i takt med att vi växte ifrån varandra så har jag aldrig riktigt lyckats hitta några nya. Jag har varit alldeles för dålig på att få djupare kontakt med folk och släppa in dem i mitt liv. Jag trodde att jag hittat en ny vän för ett tag sedan, men trots att vi bor grannar så var det en vänskap som mest utspelade sig på nätet, via mail eller facebook. Min nyfunna vän sa också upp vänskapen efter ett knappt år, det var tydligen för stort "ansvar" att vara min enda vän. Tråkigt nog, för jag trodde att jag höll på att hitta vägen ut ur min sociala isolering. Jag har fått kontakt igen med en del kusiner via facebook, några av dem var mina barndomskamrater, och jag har min systers familj som jag umgås med lite ibland, men det är allt för närvarande.

Jag har vänner. Väldigt goda vänner, men träffas gör vi inte ofta. Men det är lika mkt mitt fel - för jag inte tar insiativ (är uppväxt med att jag är i vägen, den känslan finns kvar att man inte vill störa). Min äldsta vän brukar komma och hälsa på 1gång/mån ungefär. 

Men de andra "umgås" jag med på Facebook t ex. Innan var det andra forum som Lunarstorm och Helgon.

Har 2 vänner (Kanske en till men vet inte om vi direkt är vänner.. -.-*)

Jag har 2st vänner. Men den ena har jag svårt för att ta till mig! 😮

Min ena vän har jag liksom kännt(stavning?) mycket längre och så :p

Jag visste inte vad Social fobi var förren min enda nära vän, påpeckade det. Jag började googla det och insåg att det kanske var det jag hade.. Har så länge jag minns tyckt att sociala sammanhang har varit jobbiga och har alltid varit osäker på mig själv och oroat mig över om vad andra personer skall tycka om mig.. Nu på senare tid (de senaste månaderna) har det dock blivit bättre.. men det kan fortfarande bli riktigt jobbigt..

Det känns dock ganska skönt att veta att jag inte är ensam om att ha dessa problem.

Nej, har inga vänner längre. Hade en bästis i klass 0, sen fick jag en ny i klass 1 och en ny i klass 2.

I klass 3 fick jag tillbaka min första bästis och var med henne till klass 6 då hon tröttnade på mig. Lyckades få en ny kompis i klass 6, men ingen bästis. Vi var mest med varandra för att vi inte hade nån annan. Vi fortsatte vara kompisar i klass 7-9 + två andra tjejer som vi träffade där. Umgicks bara med dem i skolan, aldrig hemma.

Gick ett år på gymnasiet och under det året var jag ofta ensam, men ibland var jag med en tjej. Hon skolkade mycket, så det blev inte så ofta.

Nu har jag som sagt ingen alls. Saknar inte det så mycket faktiskt. Det är så tröttsamt och jobbigt för mig att umgås och lära känna människor att jag hellre avstår.