Det värsta med social fobi
Ja, som rubriken lyder, skulle jag vilja veta vad ni med Social fobi upplever som allra värst.
Själv får jag erkänna att det är ett svårt val, finns ju så mycket att välja på! men idag så kom jag fram till att bland det värsta så tillhör nog känslan av att precis ALLT man gör bedöms utifrån sämsta synvinkel, och känslan av att vara extremt ogillad av alla när man stiger in i ett rum, ja, för att inte säga hatad.
Jag blir bara så irriterad på mig själv. Efter alla dessa år känns de negativa tankarna, som jag vet är orealistika och väldigt överdrivna, fortfarande trovärdiga. Jag har så fruktansvärt svårt att komma över känslorna om att jag är oönskad och konstig. Direkt när jag hamnar i en social situation infinner de sig på nytt. I snart två år har jag ingått i en sorts gemenskap med några tjejer i skolan, men ALDRIG känns det som att jag verkligen hör hemma där. Jag sitter bredvid dem på lektionerna i skolan varje dag, men fortfarande känns det som att de egentligen inte vill att jag ska sitta där. Jag går liksom runt med en obehaglig känsla hela dagarna som får mig att känna mig som en brottsling, nästan. Som att jag är skyldig till något.. usch detta är så jobbigt. Och den där paralyserande känslan när man känner sig så fruktansvärt bedömd att man knappt kan göra de enklaste saker, som att dricka eller äta..Är det någon som upplever samma eller som tycker att något annat är mycket värre?
- Redigerat 2020-12-19 23:00 av Lia
![[Emma--]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det jobbigaste just nu är väl att orka bli bättre. Att orka ändra på den jag varit dom senaste +10 åren. Samtidigt som jag inte vill låta fobin styra mig och samtidigt som jag önskar att folk verkligen skulle förstå att det är jobbigt och ett verkligt problem för mig. Att bli förstådd men inte dömd.
Lider av Social fobi sen flera år tillbaka och jag har lixom acceptera att jag har det. Klarar inte av att träna bort det men lite bättre har det blivit ändå. När jag började gymnasiet så blev allt mycket lättare och bättre, går på en skola som inte ägs av kommunen och lärarna ser annorlunda på eleverna, lärarna vill att alla elever ska lyckas, lärarna förstår att eleverna behöver fritid till att sporta, gå på bio och sådana saker så nästan alla läxor görs under lektionerna. Lärarna har mentorsamtal ofta och då är det så lätt att prata om allt (går på en väldigt liten skola). Mina klasskamrater hade pratat med mentorn eftersom jag inte pratade och att jag drog mig undan men mentorn frågade om jag ville att hon skulle berätta för kamraterna varför jag ej pratar och det ville jag ju såklart så hon gjorde det, dom förstod och dom låter mig inte sitta ensam på lunchen osv. Allt har blivit mycket bättre!
Just känslan av att vara/se annorlunda ut är riktigt jobbig. Trots att jag fått försäkringar om att så inte är fallet så har jag svårt att skaka av mig den känslan. Men värst just nu är nog känslan av att vara en totalt menlös och meningslös person, någon som egentligen inte har någon plats i samhället och som bara är i vägen, en person som de flesta inte skulle vilja ta i med tång…
Instämmer i allt du skrev, emelie046. Det är det värsta. Att känna så hela tiden är hemskt och tar på krafterna. Jag blir 21 år i år och tror jag har haft Social fobi sedan jag var mycket liten. Har minnen redan från dagis att jag hade såna tankar om att andra tyckte jag var ful osv. Livet känns så jobbigt att jag verkligen bara skulle vilja dö ibland.
Starta ny diskussion