Hade innan, men blev värre efter.

Pratade med honom på internet i flera månader innan vi ens träffades. Och sen lyckades han övertala mig att prata i telefon, vilket var massa pinsam tystnad i början tyckte jag haha. Efter 3 månader däremot pratade vi hur lätt som helst. Antar att det hjälpte att det blev lättare att träffas :P

Jag har haft de sen jag var liten, men tyvärr bröt de ut och blev ett stort hinder i mitt liv när jag skaffa pojkvän. och det blev även till panikångest dagligen… nu är de slut och jag känner mig starkare, den dagliga ångesten är borta och jag klarar mer.
Har funderat på de där, varför de är så?, så jag blev glad över de här inlägget. Blir intressant och höra vad fler säger.

Mina egna tankar om vad de kan vara som gör de är att när man är ensam har man ingen att förlora och eftersom min sociala fobi handlar om att jag är rädd för vad andra ska tycka, även pojkvänen så antar jag att det blir så. Jag har inte Social fobi mot folk jag inte känner. Bara de jag känner. Tror de är rädsla för att göra bort mig och förlora dom.
Har förlorat många i mitt liv. Jag undrar om de beror på det, eller om det är pga de här som jag förlorat människor.

Intressant tråd iaf.

Det kanske inte är någon som orkar läsa min lilla kärlekshistoria haha.. Men jag skriver ändå.. Jag är 24 år och har så länge jag kan minnas haft Social ångest, har antagligen fått det i arv av min mamma. Men det var inte förrän förra året som jag kom på att det var det jag har.

Jag och min sambo har varit tillsammans i två år nu. Och det var innnte tack vare mig vi träffades, den saken är säker.. Haha.

Jag jobbade, konstigt nog, i kassan på ICA (endast två dagar). Han och hans kompisar handlade av mig (kan tillägga att jag höll på att svimma o lägga mig under golvet när jag sa "hejdå!" istället för "hej!" till killarna när det var deras tur, haha…) Sedan hade jag vänförfrågan på Facebook. Brukar inte acceptera folk jag inte känner, men min syster pushade mig att acceptera pga att jag var nyinflyttad till stan o endast kände henne och hennes kille. Sedan skrev han och jag kunde direkt skriva ganska avslappnat till honom. Min fobi är sån att jag inte ens vill skriva med folk (fast så kanske alla känner..). Men han är en så lätt och öppen person, tack vare hans adhd. Jag märkte direkt att han var sig själv, kanske därför jag hade lätt för honom. Vi pratade i några dagar över facebook, sen skype och till slut lyckades han få mitt nummer, och han skrev varje dag haha. Vi kom in på en serie vi båda älskar, så sa han att han fått första säsongen i julklapp och att jag kunde komma dit o kolla på det någon dag. Och den dagen kom, vilket jag absolut INTE trodde den skulle göra (en vecka efter att han handlade av mig, kan ni fatta haha..). Det brukar vara något man säger enligt mig, och sen blir det inte av haha. Dessutom är jag väldigt lättövertalad och vågar oftast inte säga nej. Jag höll på att dö och spy av nervositet dagarna innan, men jag trotsade mig själv och gick till honom (han bodde inte alls långt ifrån mig). Väl där kändes det som att vi känt varandra hur länge som helst. Och så småning om blev det vi. Och det är jag jävligt glad över, han är min gas. Med honom kan jag vara fullt ut mig själv, men varje dag har jag även sociala fobi-tankar mot honom.. T.ex. om jag säger ett skämt som inte han garvar åt, hehe :p Då blir jag istället lite tjurig och känner mig dum. Fast det visar jag nog aldrig.

Som tur är, är han väldigt förstående (eller försöker att förstå) och lyssnar när det gäller alla mina fobier.. Kan inte räkna dom på en hand.
Det är tack vare honom jag tog kontakt med psykolog osv. Jag har en lååång väg kvar, men han har fått mig att se ganska ljust på framtiden.

Innan honom hade jag dock pojkvänner som var våldsamma och manipulativa. Sånna som trycker ner andra för att känna sig bra. Men såklart visa dom inte detta beteende i början. Och dum som jag var sket jag i min väns avrådan, var bara extas över att någon ville ha mig. Under den tiden mådde jag sjukt dåligt och ville inte göra ett skit. Förlorade en del vänner (i den lilla kompis-skaran jag har). Men nu tror jag inte på allt dumt dom sagt, det gjorde jag ju tyvärr när jag var i förhållandena.. (inte samtidigt :P..)

Det blev sjukt långt.. Haha.. Brukar inte skriva. Och tycker själv det är jobbigt när folk skriver jättelångt. Så förlåt att det är rörigt.

Jag hoppas att ni hittar den rätta personen som stöttar er på bästa sätt och älskar er för den ni är. Även om det är en vän eller pojk/flickvän! Och tääänk om jag inte hade accepterat hans vänförfrågan, en får försöka att inte dra sig undan om någon tar första steget till en! :) 

Jag är även ny på den här sidan och fattar inte så mycket, haha. Så skriv gärna till mig! Jag vågar själv inte skriva, då jag inte vet hur jag ska börja.. Men jag svarar! :) Vill gärna prata med någon som också har Social ångest.

Åh, kärlek vid första ögonkastet.. plötsligt stod han bara där för dig. Det var meningen :)

Jag fick min diagnos som 20-åring. Och innan det hade jag väl egentligen bara haft 2 seriösa förhållanden. Nr 2 var lite jobbigt för han var så blyg, så det krockade med min SF extra. Jag är inte blyg inför män, utan jag är inte sen att stjäla första kyssen t ex, men nr 2 var tvetydig genom sin blyghet - jag kände mig osäker helt enkelt. 

Min SF har aldrig varit ett hinder i att dejta och möta män, i vuxen ålder. Det som är värst är att möta vännerna och familjen. Då man verkar tyst och trist, och de kanske aldrig får lära känna den riktiga jag - som deras son/vän känner och älskar/gillar att umgås med. Och sedan att det inte alltid är självklart att följa på div middagar, upplevelser m.m. 

Jag var med ett ex på en ganska fin (enligt mig) advents-bjudning för 2-3 år sedan, med ca 15-20 pers och endast EN pratade med mig. Inte ens värden eller värdinnan var nyfikna på vem jag var. Så jag tyckte ärligt talat att de var snobbar hela högen och var väldigt lättad över att få åka hem igen.

Är faktiskt lite snopen över att så många här har partner. Antar att jag kanske är ett extremfall, men jag skulle aldrig klara av något sånt. Min sociala fobi är så pass jobbig att jag tror att jag har Undvikande personlighetsstörning eller nåt i den stilen. Jag har dessutom extremt dåligt självförtroende och självkänsla, så jag skulle aldrig tro på en person om den sa att den gillar/älskar mig.

Hade pojkvän innan. Mitt bröt ut då jag fick mitt första barn. Har aldrig velat va i centrum och när tjejen kom så blev det jobbigt för hon lät ju ibland som bebisar gör sådå kände jag att folk tittade på mig vilket jag då inte ville att de skulle göra.