Fester, kalas, systersönernas examen, hundträffar, viktiga möten, mm

Massor här med. Har annars inget socialt liv med vänner och liknande så jag hat väl inte missat så mycket teoretiskt iaf. Men jag har skulle viljat vara med på flera fester och konserter och liknande saker.

Fester, möten, ut och träffa folk, och ett jobb.

Det hindrar en hel del när det är som värst.

Mjo, det hindar verkligen en i ens vardag.. därför vill jag desperat komma över fobin.

Jag studerade i ett år på arbetsterapeut men hoppade av dels för jag insåg att det inte var min grej men också för att den ociala fobin blev jättejobbig :(

Oj, det är ganska mycket! Utbildning, arbete, fester, kurser, körkort…

Upplevelser, vänner, jobb, fester, resor. Hela jävla världen utanför mitt hem känns det som.

Jag hatar det så jävla hårt, är förbannat trött på det och mår skitdåligt över det. Känner mig som en halv människa :/

Jo, man känner sig som en halv människa :(

Jag har tänkt nån gång på att när jag blir gammal och sitter och tänker tillbaka på vad jag har gjort i livet så kommer det nog inte vara speciellt mycket och det gör mig ledsen :/

Mjo, så har jag också tänkt iblanb.

Ska ta tag i detta nu när jag fortfarande är ung så har jag livet kvar sedan.

Jag vill med ta tag i det innan det är för sent, men jag vet inte hur :/

Har varit och pratat med så många men ingen har hjälpt mig med mina problem, bara mina depressioner & gett mig medicin.. men problemen är ju fortfarande kvar.

Iaf skönt att veta att man inte är ensam med det här skitet :)

Jag trodde länge att jag var den enda som kände som jag gör, att alal andra var normala och det bara var jag som var udda.

Jag känner fortfarande så fastän jag vet att det omöjligt är så!
Alla känner ju inte exakt samma och har inte exakt samma uppsättning problem som en själv har, men många sitter ändå i samma sits.

Kalas och släkt träffer. Studiebesök och roligare dagar med klassen då man ska åka iväg osv. Även en konsert med Coldplay!!! :(

Jag har missat massor med fester, men det jobbigaste har varit att behöva ljuga om varför jag inte kommer.

Och jag missade nyligen en klassresa till Italien pågrund att jag inte vågade. Veckorna innan tänkte jag: jag kommer att klara det, men dagen innan så bröt jag ihop. Jag velade fram och tillbaka. Jag grät så mycket så tillslut gick det inte att gråta mer. Jag kände mig helt tom i huvudet. Så det slutade med att jag inte åkte. Min största rädsla var nog att jag skulle bryta ihop framför alla min klasskamrater.

Och jag har missat mycket mycket mer………….

Umgås eller gå ut över huvud taget… (utom med hundarna då, men jag får ångest när jag går förbi någon).

Hejsan pojkar och flickor!

Ville bara säga hej då det här va första tråden jag läste på forumet blev det här.

Jag har SF i förväntan, innan beslut att träffar folk. Sen blir jag så glad av att prata med människor att jag nästan exploderar och vet inte vad jag skall göra av mig själv när vi väl ses. Haha!

Har bott i Malmö i två år nu och totalt haft två kompisar som jag numera sagt upp, har slutat svara i telefon, gått ur fejjan osv.

Men jag har börjat att träffa lite folk genom nätet bara för att (inte nätdejting asså). Iofs bara en gång hittills vi va fyra pers, de flesta av oss va dessutom hyffsat trevliga och intelligenta. Kändes jäkligt bra att komma ut och andas.

Pröva det!

Sorry dubbelpost och lång text.

Vad jag missat och är på väg att missa är min utbildnning, jag har bytt skola hela livet 2 högstadier, 3 gymnasier och 2 universitet hittills och nu har jag svårt att gå till nuvarande föreläsningar… missade tentor och indraget csn.

Fest, vad är det, någon form av social interaktion?

Hej och välkommen hit. Presentera dig gärna i tråden Ny här? också.

Nä jag har inte varit och träffat några från forum. Känner ingen direkt så bra så jag skulle våga göra något sånt. Precis vad är fest?

Det va på midsommar bestämde träff med ett gäng i parken för picknick bara sådär. Utan att veta något om någon. Alla trivdes, fast jag sa ju inget om min psykiska situation. Hade ju varit onödigt.

Inte för att jag vill träffa dem igen men de var trevliga och snälla, hade askuls tillsammans.

Vad trevligt. 

fester, dop, skolan, biobesök med bästa vänner jag hade förr, åka till mamma, gå på museum, eller åka till mina online vänner som bor i gbg.

med mera

Drygt 3 år av skolan, att få nya vänner, att ta kontakt med bekanta, fester, släkträffar, fritidsaktiviteter som gärna skulle gått på, m.m.

fester, festivaler, vänner, sommarjobb m.m. kan inte minnas allt jag missat

Mjo, det är mycket man missar :(

Man blir så ledsen av allt man missar också :/

Mjo, det är mycket man missar :(

Man blir så ledsen av allt man missar också :/

Ja ångesten över det man missat är för mig nästan lika stor som ångesten över att gå dit men ändå upprepar man det…….

Storasysters student, klassresor, gymnastiklektioner, mormors 70-årsfest, fasters 40-årsfest, och mycket annat.

Utbildning, tyvärr.

Det finns många anledningar till att jag inte funkar i skolmiljö, till exempel har jag svårt att ta in information ibland och känner mig helt blåst.

Men min sociala fobi har gjort att jag känner mig obekväm i skolmiljö och jag vågar inte plugga så många prestationsbaserade kurser, med undantag för teater, som jag älskar. 

Det är grejen med mig, jag älskar att stå på scen. Men ingen får komma fram till mig efteråt och berömma mig, för så får jag panik.

För mig handlar det mest om att jag missat att få kontakt med andra. Jag har provat de flesta sakerna, jag har pluggat, jag har gått på fester, varit på bröllop, jag har rest o.s.v., så jag har inte varit helt hindrad på det sättet. Även om jag inte alls gjort alla de sakerna i den utsträckning jag skulle önskat. Men för mig har det alltid varit svårast att "koppla" med andra personer. Jag fixar oftast inte att löpa linan ut och komma andra nära, även fast jag finns där andra människor rör sig.

Jag har den där rätt obehagliga förmågan att känna mig ensam bland tusen människor. Det har med tiden gjort att jag också dragit mig undan och slutat göra en del saker som jag kunde göra tidigare. Det blir lätt en ond cirkel.

Missar gemensamma händelser. T ex idrott, studiebesök. Sådant som händer i grupp och på nya platser. Tycker inte om att gå till främmande platser, göra saker jag inte vet något om - och dessutom med folk jag inte känner eller bara är bekant med. Provar jag saker med en god vän, så blir det tryggare. Skulle inte springa på en gym dock, men ta en fika på ett helt nytt café eller resa till en annan stad. 

Tvingar mig att gå på div möten, för jag vet att de gynnar mig (eller min son), därimot kan jag få blockeringar och helt hjärnsläpp och inte alls minnas det viktigaste jag ville få fram. Och så går jag hemma och rekonstruerar samtalen i hjärnan. 😡

Allt som är värt att upplevas i princip..😕

Jag kan leva utan att gå på fester och födelsedagar och grejer men det största jag gått miste om är skolan, slutade gå till skolan på höstterminen i 8an, pga depression, ångest och Social fobi. Ska egentligen gå första året på gymnasiet nu men jag har praktiserat istället och ska gå gymnasiet på distans i höst. Det är synd att jag har missat ett helt år pga att ingen riktigt visste hur det skulle hanteras. Men men, det ser ut att fixa sig. 🙂

Ganska mycket

Har tappat kontakt med massor av kompisar men ingen har någonsin tagit det på allvar. Jag slutade gå ut och så slutade folk träffa mig överhuvudtaget.

När det gäller familj och träffar med dom så har jag inte missat så mycket för min mamma tar det inte seriöst och när min syster bodde hemma så sa hon bara "sluta vara så feg" eller något ännu elakare. Blev alltid tvingad att vara med på saker även ifall jag mådde illa, nästan spydde, grät eller skakar så skulle jag följa med.

Har missat massa timmar i skolan pga att jag inte kan gå.

När jag nu fortfarande går på gymnasium så kan jag bara söta sommarjobb och jag kan nästan inte söka något för att alla handlar om att ta kontakt med folk, vara nära människor osv.

Har alltid trott att det var fel på mig, med tanke på att ingen tar det seriöst så då har jag slutat prata med människor. Men jag har sådan tur att jag har en pojkvän som älskar mig och står ut med mina problem.

Har provat att gå till psykolog men de försöker bara löser problem som inte behöver lösas, som redan är fixade, och jag har svårt att formulera mig med prat så har inte kommit någonvart med detta.

Vet inte ens om det är Social fobi, men jag känner igen mig på nästan alla punkter och gjorde ett test som någon länkat på en annan tråd och då sa den att jag hade severe, allvarlig.

Utbildning, arbete, vänner, körkort, fester, socialt liv överhuvudtaget…

Vänner, bättre betyg i grundskolan, jobb, förmåga att formulera mina åsikter, tandställning, etc…

Som de flesta andra redan sagt, allmänt socialt umgänge/händelser, vill gärna tro att jag är smartare än vad mina betyg visar och jag har stannat påtok för länge med mina (ursäkta uttrycket) idioter till pojkvänner, mestadels för att dom och deras kompisar är de enda "social liv" jag har utanför familjen. Tragiskt nog.