Anledningen till min fråga är för att en bekant säger att jag ljuger, att jag bara är blyg. Han säger sig veta exakt allt om Social fobi bara för att de är kontaktfamilj åt barn/ungdomar med Social fobi samt har en släkting som har det och som svimmar när han är bland folk.
Att Social fobi är något man föds med.

Jag kanske inte är så extrem att jag svimmar, inte idag. Men jag har jobbat extremt mycket med mitt problem och är idag någorlunda lugn även om jag bokstavligen avskyr att umgås och träffa, jag blir fortfarande skakig, svettig, får ångest/panikångest och blir snurrig.

Oj, mena "är det Social fobi?" och inte förbi…

Kanske ska tilläggas att jag aldrig räckte upp handen i skolan trots att jag visste svaret, jag kunde säga till den som satt bredvid - om någon fanns där.

Fråga gärna, om allting. Hur det var i skolan, olika situationer eller liknande för jag vill verkligen gå till botten med detta om jag har det eller inte.

Ingen som kan komma med en hint?

Visst låter det som SF, men Du bör gå till en psykolog för att reda i trådarna.

Jag sågs också som blyg då jag växte upp, men jag är absolut inte blyg. 

Men mina vänner och familj, där jag känner mig trygg mal jag på som bara den. Men är jag hos en vän, som bjuder in fler helt främmande eller som jag bara mött ett par ggr - så blir jag tyst. Jag sitter i ett hörn och hör hur jag pratar med i diskussioner - i mitt huvud. Men svarar bara vid tilltal. Det betyder inte att jag är tråkigt därimot, självfallet har jag roligARE om jag deltar ordentligt…men jag går inte hem ledsen.

#4 Har pratat med psykolog i flera år, bytt ett par gånger för det har bara slutat med att de sitter och halvsover. Så bra är psykologerna här, de är så mot flertalet människor som mår allt ifrån dåligt till enormt dåligt, så jag är inget undantag.

# 5

Det låter inte bra. Du kanske kan vända dig åt annat håll. Terapeut eller Kyrkan brukar ha samtal (samtalsbyrån kallas de här). För att sätta denna diagnos, behöver man inte vara utbildad psykolog. Men det underlättar. 

Man ska känna sig trygg med sin samtals-person. Och det kan krävas ett par byten, det har man rätt till.

Man kan ha Social fobi i olika grader. Vissa har det så illa att de svimmar, men långt ifrån alla har det så, och på vissa syns det överhuvudtaget ingenting utanpå. Och det där med olika grader innebär inte att det är "lättare" för de som inte svimmar eller så, utan bara att deras symptom inte är lika uppenbara utåt. Jag tillhör själv de som har lärt mig bygga upp en fasad utåt som tydligen signalerar lugn och trygghet, men som inte riktigt stämmer överens med mitt inre. Kan också rekomendera att gå till en terapeut som är bra på KBT för just Social fobi.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, även om jag inte blev mobbad så värst mycket. Men resten har jag upplevt i mer eller mindre utsträckning. Jag har diagnosen Fobisk/undvikande personlighetsstörning, vilken kan vara väldigt svår att skilja från Social fobi eftersom många av symptomen är identiska.

#6 Funderar på att söka upp någon att prata med, med tanke på hur det är i överlag för min del just nu så.
Tack för ditt svar!

#7 Tack för ditt svar, det var väldigt givande. Känns som att man måste vara den som visar exakt allting, svimmar och blir helt till sig för att folk ska ta en på allvar. Så det kändes väldigt bra att läsa ditt svar då jag vet att jag inte bara är blyg, jag vet att jag byggt upp den här fasaden som utspelar ett stort lugn och folk blir trygga/lugna i min tillvaro men inom mig är det halvt kaos med skakningar, svettningar, yrsel och ångest… Tack igen!

Hur är det med det här att man föds med det, stämmer det eller är det en förutfattning av något slag?

# 8

Social fobi får man via arv eller uppväxt. Dvs endera kanske någon förälder eller annat släkt har det -  eller så kan man få det via år av mobbning t ex. 

Och det finns som #7 skriver olika former. En del kan till synes leva ett normalt liv men bara inte klara av telefonsamtal eller t ex att hålla föredrag. Andra får panikattacker och låser sig helt i sin fobi. 

Social fobi kan man jobba bort, precis som annan fobi - man får utsätta sig för det jobbiga. Men det  försvinner inte för resten av livet, utan man måste jobba med det hela tiden. En depression kan t ex göra så sf kommer tillbaka då man ofta isolerar sig. 

Själv kan det se ut som jag lever ett normalt liv, men får panik på affärer som det är mycket folk, lång kö, saker inte finns där jag ska ha dem  - Jag har en plan i huvudet innan jag går in. Vart jag ska gå först osv. Grusas min plan så kan det bli kaos om jag inte kommer ut snabbt nog. 

Är telefonskygg och har bussfobi med. och andra saker, som egentligen inte syns så mycket. Man ser det som blyghet.

Jag tror att man kan födas med en viss benägenhet att utveckla Social fobi, t.ex. om någon förälder haft eller har så kan benägenheten att utveckla sf gå i arv. Men personligen så tror jag att det är miljön som gör störst inverkan. Det kan som #9 skriver vara år av mobbing, men det kan också vara händelser som på ytan är mer triviala som startar det hela. Ofta är det svårt, för att inte säga omöjligt, att peka på en enskild händelse som gett upphov till att ens sociala fobi utvecklats. Jag vet t.ex. att i mitt fall kan jag minnas vissa enskilda händelser som jag upplevt som väldigt jobbiga och som säkerligen bidragit till att jag blivit mer tillbakadragen i liknande situationer. Men exakt vilka händelser som gett upphov till vad, hur mitt eget sätt att hantera dessa händelser har inverkat, hur mitt "arv" ser ut och hur allt det här hänger ihop, det har jag såklart ingen riktigt klar bild över. 

Men jag tror inte man behöver förstå precis hur allt hänger ihop heller. För att komma vidare och ta sig ur sina problem gäller det att man får insikt och träning i hur man ifrågasätter och utmanar sitt invanda sätt att tänka och bete sig. Det innefattar precis som #9 skriver bl.a. att man utsätter sig för det som är jobbigt. För min egen del skall jag erkänna att jag tycker det är skitjobbigt att utamana mig själv på det där sättet, och min framgång har väl varit blandad (självdisciplinen är inte alltid den bästa 😃). Men alternativet är att ge upp och sluta upp att leva, det har jag också provat mellan varven, man skulle faktiskt kunna beskriva min diagnos som att gömma sig från livet, och det är inget alternativ jag vill rekomendera 😕

#9 och 10 - Tack för jätte bra och utvecklade svar, uppskattas enormt!
Har fått svar på det jag undrat och känner mig betydligt mer trygg i mig själv att veta mer säkert vad det är, pratade med min gamla psykolog igår och hon skickade en remiss till vuxenpsyk. Hon sa även att jag hade en hel del symtom av Social fobi och skrev även ut det på ett intyg för arbetsförmedlingen. Känns bättre nu!

#1: Om din bekant inte är utbildad inom området skulle jag strunta fullständigt i vad han tror. Han får tro vad han vill om det gör honom glad.

#12 Jo, är lite så jag tänkt med. Men ville som visat, fråga =)

Jag är helt säkert på att du har Social fobi, hade/har nästan allt som du skrev. Men jag klarar av att åka buss men är det mycket folk så vill jag sjunka genom golvet. Klarar att handla själv men skyndar mig alltid, när jag ska stå i kö så blir jag stressad om det bildas kö bakom mig. Men det finns olika grader på Social fobi.

#14 Nu kan jag handla själv hyffsat men känner mig iakttagen hela tiden och precis som dig så vill jag att det ska gå fort, kan inte stå och fundera utan allt ska ske direkt och "smärtfritt" om man säger så.
Stå i kö fungerar men att betala, nej, då blir jag stressad och pressad över att jag måste skynda mig!
Buss kan jag åka om jag har rätt musik med mig, men åker ogärna.

Har förstått att det finns lite olika, är remitterad till vuxen psyk nu där de ska ev ställa diagnos på Social fobi samt bipolär. Får se var det slutar.

#15 Det gäller att utsätta sig för det man tycker är jobbigt men man ska inte pressa sig själv för mycket. Det är bra om man har någon med sig i de situationer man tycker är mest jobbiga. Tillslut blir man van och vill prova att göra det själv.

Hoppas verkligen att det går bra för dig!